Huvudpersonen ser ut som om tecknarna i ”South Park” har skapat en religionslärare.
Eller möjligen som att Peps Persson blivit slacker och just upptäckt gospel.
Matthew E White verkar också ha tillräckligt mycket tålamod för att stå ut med Cartman – han har aldrig bråttom i sina lågmälda låtar. Det sista förstärks av den lilla egenheten att pastor White hellre mumlar fram sina texter än sjunger ut. Vilket gör att stämningen ibland blir så lågmäld att ölsnacket i baren blir en irriterande hädelse. Skulle gärna ha skrikit ”Håll käften!” om inte det hade riskerat att störa den aktuella balladen på scenen.
I musiken flyttar The Velvet Undergound till landet. De byter Manhattan mot Mississippideltat. Ett intryck som i kväll förstärks av att Matthew E White gör en alldeles utmärkt version av ”White light/white heat”.
Konserten har dock en lång transportsträcka. Den går att jämföras med en försenad flygning:
En irriterad väntan vid gaten. Under påstigningen envisas folk med att stå mitt i gången när de rotar efter sina läsglasögon i väskan. Flyget får taxa ut i slow motion eftersom det står andra plan på kö till startbanan.
Men till slut varvar turbinmotorerna upp och musiken stiger snabbt upp mot himlen. Mot slutet, tack vare två bländande versioner av ”Rock & roll is cold” och ”Holy moly”, känner man nästan hur kroppen trycks bakåt i sätet.
Matthew E White borde se över sina rutiner.