HÅRDROCK Det är fullt rimligt att Linköpingsgruppen väljer just detta stycket för att presentera den tredje akten i sin föreställning. På ytan är den nämligen allt som framgångsrika ”Infestissumam” inte var; mer gitarrbaserad, elakare och inte alls lika orkestral och högtravande.

Avstampet sker med ett Hanneman-elakt riff som andas ”South of heaven” och ”Dead skin mask” medan versen har ett bitigt ”Sad but true”-häng som förstärks av Klas Åhlunds köttiga ljudbild och Andy Wallaces robusta mixning. Det låter liksom inte som ”Opus eponymous” eller ”Infestissumam”. Det här är något annat, en avsevärt elakare och mer krypande hotfull form av metal som värjer sig mot gammal 70-talsdamm som Uriah Heep eller Blue Öyster Cult.

Det är en utmärkt ingång till kommande albumet ”Meliora”, som jag skriver om låt för låt i nu aktuella numret av Aftonbladet Hårdrock!. Här visar Ghost vilken väg de har gått denna gång, presenterar det nya konceptet och låter Papa Emeritus III sjunga med större övertygelse än sin ”föregångare”.

Vid genomlyssningen av hela albumet för snart en och en halv månad sen kände jag det som att det här är skivan som såväl kan locka hem gamla beundrare till fårskocken, likväl som det har kvaliteter att lyfta gruppen ännu ett snäpp.

Det om något bevisar inte minst ”Cirice” i all sin dundrande härlighet.