NORJE. Jaha?

Jomenvisst.

I alla fall en stund.

I sig är det ingen slump att medlemmarnas tröjor mer ser ut att tillhöra ett hockeylag än en metaltrupp.

Den har ju nämligen något prestationsinriktat över sig. Den tacklas gärna och skjuter slagskott med köttiga gitarrer och smattrande dubbelkaggar. Samtidigt som den försöker vara så ickekonfrontativ att den inte riskerar några minuter i utvisningsbåset.

Emellertid går den hem. Inför kanske festivalens omfattande publik, vid sidan av huvudakterna, får den äran att agera andranamn på huvudscenen och försöker i alla fall göra det bäst möjliga av sina 80 minuter i rampljuset.

I hjärtat kan jag förstå varför Five Finger Death Punchs blandning av grooviga thrashriff och smäckrande Stone Sour-refränger är så populär. Den är ju så lätt att ta till sig för någon som är uppvuxen med exempelvis Pantera eller Slipknot. Så taktiskt uträknad och strategiskt kalkylerad att den emellanåt känns mönstersydd.

Samtidigt har Las Vegas-gruppen något sympatiskt och mänskligt över sig. Den trivs ju väldigt bra med sin publik. Tackar den frikostigt, kallar den naturligtvis bäst i världen – och bjuder i ”Burn MF” upp en skara av sina yngsta beundrare som får studsa runt med sina idoler.

Men det räcker liksom inte när repertoaren är så här full av hål. När låtmaterialet inte håller längre än till kvalserien.

Sett till popularitet spelar 5FDP i NHL, men när det gäller till själva kunnandet får de nöja sig med farmarligan.