Death Cab For Cutie
Plats: Münchenbryggeriet, Stockholm. Publik: 1 800 personer, utsålt. Längd: En timme och 50 minuter. Bäst: Extranumren – ”I will follow you into the dark”, ”Binary sea”, ”Marching bands of Manhattan” och självklart ”Transatlanticism”. Sämst: Teknikstrulet grusar mycket, inte minst för Gibbard själv. Att det är trist att inte få höra ”You’ve haunted me all my life”, senaste albumet ”Kintsugis” bästa låt, blir en bisak.

Efter nio års frånvaro från de svenska scenerna vill Ben Gibbard ge Stockholm en Death Cab For Cutie-konsert utöver det vanliga. Tekniken på Münchenbryggeriet vill något helt annat.

Death Cab For Cutie är ett sånt där band som kan köra över dig fullständigt med sina spelningar. Det har hänt mig flera gånger. Det är som om adrenalinet pumpar upp varenda ven och får bandets kraftfulla indierock att brisera. Varje ackord låter viktigare. Ben Gibbards ord träffar hårdare och trummorna blir ännu mer muskulösa. Basen mullrar som ett euforiskt power meet. Med ett koncentrat av albumkarriären blir Seattle-bandets gig inte sällan en rent hypnotisk upplevelse.

Men just i kväll skaver tekniken. Något spökar i kulisserna och frustrationen på scenen blir allt mer uppenbar. Till slut, i introt till ”No sunlight” och när Gibbards förstärkare har kommit och gått i 45 minuter, lackar sångaren helt. Han skjuter gitarren över scengolvet och kör låten utan den innan bandet kliver av scenen i fem minuter för att låta personalen styra upp utrustningen.

Och det lyfter, långsamt. Med ”The new year” glittrar Death Cab For Cutie till som de brukar och en äntligen mindre frustrerad frontman berättar hur vansinnig han känner sig när tekniken sviker. Ändå lyckas inte ens indierockens hårdaste basgång få ”I will possess your heart” och kvällen att detonera fullt ut.

Death Cab For Cuties lägstanivå är högre än vad de flesta band presterar live men det är först i finalen som amerikanerna hittar sitt unika signum. I de vackra fyra extranumren har både spelningen och Gibbard hämtat sig. Till och med humorn tittar fram.

”Brukar det ofta vara spelningar här?”, säger sångaren och väntar knappt på svaret.

”Tänkte väl det”.