NORJE. Rösten är tillbaka. Rörelserna också.

Men – inte minst – de verkar ha riktigt roligt ihop igen.

Tack, Priest.

Det var precis den här comebacken ni behövde.

Jag har ingen aning om vilka supervitaminer Rob Halford använder sig av nu för tiden – men jag skulle vilja ha några.

Skillnaden mot senaste Sweden Rock-besöket, för fyra år sedan, är nämligen så remarkabel att man som åskådare bara står och flämtar efter andan.

I juni 2011 skrev jag om en frontman som kämpade med de höga tonerna, som mest stod med blicken fastnaglad i golvet och som rörde sig med största möjliga ansträngning. En metalgud som blott blivit en skugga av sitt forna jag. Som, helt enkelt, hade blivit för gammal och för sitt jobb.

Därför är 63-åringens formmässiga Benjamin Button-förvandling i sanning imponerande. Det är liksom inte ens en liknande person som står på Festival Stage nu. Skalet är förvisso detsamma, men allt annat tycks annorlunda och närmast energiskt.

Jag vet inte riktigt hur mycket av detta som ska tillskrivas Richie Faulkner. Men faktum är att gitarristen, som rekryterades inför ovan nämnda turné efter grundarmedlemmen KK Downings chockartade avhopp, och sångaren på scen verkar ha hårdrocksvärldens hetaste bromance vid sidan av Slash och Myles Kennedy.

Tror ni mig inte?

Hade ni sett kärleksgnabbet mellan frontmannen och hans 28 år yngre kollega i ”Jawbreaker” hade det låtit annorlunda. Då hade ni ju liksom begripit själva.

Därför är det också fantastiskt att Halford har fått tillbaka mycket av kraften i rösten. Utan att verka anstränga sig för mycket tar han sig an falsettonerna med såväl potens som explosivitet. De vokala trapetskonsterna i ”Victim of changes” svingar sig genom juninatten, ”Beyond the realms of death” skickar mysrysligt kalla kårar utmed ryggraden och inte ens en krävande ”Painkiller” verkar totalt övermäktig.

Äntligen, ja äntligen, låter ett av metalscenens viktigaste band som det ska igen. Ostoppbart, sturskt och koncentrerat.

Var får jag tag på din dunderhonung, Rob?