Angelic Milk är artistnamnet på 18-åriga Sarah Persephona och numera också hennes bandkompisar, när de skapar grungeklingande pop. Nu är hon på svensk mark för första gången, för att spela in en EP ihop med Teddybears– och Les Big Byrd-bekanta Jocke Åhlund, i hans studio Apmamman.

Angelic Milk har funnits sedan Sarah Persephona var 15 år, men det var först i våras som hon släppte debutsingeln ”IDK how” via PNKSLM – och fick ta emot musikblogarnas kramar. I kväll gör artisten sitt internationella debutgig på Bar Brooklyn i Stockholm. Musikbloggen har tagit ett www-snack med henne inför spelningen.

Hej Sarah! Hur har du det i Sverige?
–  Jag har varit här i ungefär 10 timmar hittills, och det är riktigt grymt. Jag älskar människorna här för de är så vänliga och vackra.

Har du börjat jobba med Jocke Åhlund nu?
– Inte än, men jag kan inte bärga mig tills dess. Jag hoppas verkligen att vi kommer förstå varandra väl.

Hur skulle du beskriva din musik med tre ord?
– Dramatisk, drömsk och konstig.

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
– Depressiv, barnslig och romantisk.

Varför kallar du dig angelic milk?
– Jag kallar mitt band för det, och det betyder faktiskt ingenting. Det är konstigt hur det här namnet får mer och mer betydelse med tiden.

Kallar du din musik för ”grunge”, som många av oss musikjournalister gör?
– Nej! Jag skulle beskriva den som min egen värld av mörka drömmar. Det kan bli vad som helst om jag vill det. Det är det riktigt viktiga för mig – att jag håller mig helt fri i vad jag vill komponera.

Du lär vara van att höra ”Du var så ung när du började!”. Hur mycket tror du att din ålder spelar in på musiken du skapar?
– Åh, det gör de, och jag känner mig lite sorgsen – är jag gammal nu? Jag är lite rädd för att tänka på vad som kommer hända med min musik när jag blir äldre. Kommer min konst nånsin röra sig utanför den här tonårsverkligheten? Det passar ju mig så bra att leva såhär!

Hur lätt eller svårt är det för dig att jobba med musiken?
– Det är väldigt svårt, för jag är inte så professionell. Jag hoppas lära mig massor snart. Och det är svårt för jag försöker vara helt ärlig, och det är inte alltid så lätt.

Pluggar eller jobbar du också?
– Jag hoppas på att komma in på universitetet för att plugga konst i år.

Hur är det kulturella klimatet i St. Peterburg nu?
– Det blir bättre och bättre. Det finns många jättebra konstnärer och musiker nu. Du kommer säkert höra om fler band från den staden.

Kan du uttrycka dig fritt där?
– Jag kan göra vad jag vill, speciellt eftersom mina låtar är på engelska. Jag blir förstådd bara av de som vill förstå mig. Jag kan ha konserter på ett gäng underbara klubbar.

Vad tänker du kring Pussy Riot?
– De är coola. Många människor skulle säga emot, men jag tycker att de gör äkta konst, även om det inte är traditionellt eller vackert. Det är konst för det påverkade medvetandet hos miljontals människor. Deras aktivism gjorde alla uppspelta. Många människor hatade dem ändå, men de flesta förstod att hela situationen var fel.

– Det finns en annan briljant aktivist-artist, Pyotr/Petr Pavlensky. Du borde kolla upp honom.

Okej! Vad har du för förhoppningar inför Stockholms-giget?
– Jag vill bara se lite svenska personer som gillar min musik. För det känns fortfarande så omöjligt för mig att de existerar!