Att vara eller icke vara
på Facebook
– det är frågan.

Ja, det var faktiskt den precis frågan som färgade min Refused-intervju med ett återkommande – lite irriterat men också skrattigt – tjafs mellan sångaren Dennis Lyxzén och trummisen David Sandström.

Vi visste ju redan att de svenska hardcorelegendarerna finns på Facebook. Faktumet dammades av när gitarristen Jon Brännström statusuppdaterade om sin besvikelse, då han fått kicken ur bandet.

Fast under intervjun pratade vi mer om vilket mottagande Refuseds första skiva på 17 år har fått – både när nyheten kom och nu när musiken är släppt.

Dennis Lyxzén (De) har hört arga kommentarer mot bandets samarbete med superkommersiella Shellback. Men David Sandström (Da), som inte har något Facebook-konto, håller inte alls med …

Da: Men det är ju för att Dennis är på Facebook.
De: Ja, men det är hela världen!
Da: Folk som kommenterar ett bands låtar på Facebook är fanatiker åt båda håll. Det är inte mittenfåran av lyssnarna.
De: Jag håller inte med dig och du har helt fel, för du har aldrig varit på Facebook.
Da: Det enda du nånsin berättar är ju om folk som är förbannade.
De: Ja, för det är ju det man minns. Av 150 kommentarer är det kanske fem som är arga, men de är ju de roliga.
Da: Då är det ju inte som att folk är förbannade.
De: Folk är förbannade.
Da: Jag upplever det bara som att folk är peppade.
De: Ja, men det är ju för att du inte är på Facebook. För att du inte är på internet! (skratt)
Da: E-mail från privatperson till privatperson tar jag på allvar, men ingen annan kommunikation över internet.
De: Nej, alltså, det går inte att ta på allvar.

Dennis Lyxzén konstaterar att folk generellt är mer ”trolliga” på internet. Att det är så dagens samhälle ser ut.

De: Om Facebook hade funnits på 90-talet så hade folk varit rasande på oss. För vi har starka idéer och är ett eklektiskt och speciellt band. Och med en internetkultur där man tycker att man har rätt att säga vad som helst – då blir det ju väldigt mycket starka känsloyttringar kring vårt band.
Da: Om det är så att vi provocerar, så är ju det skitbra, eftersom vi inte försöker!
De: Ja, det är fantastiskt. Och det är smickrande att folk är så upprörda att de tar sig tid att vara arga på vår Facebook.

Vad är det då som folk www-surar över, förutom Shellback?

De: Folk är bara sura.
Da: Jag fattar inte det. Jag upplever bara att alla är glada. Vad heter de på internet?
De: Man har sitt vanliga namn på Facebook.
Da: Jaha… Vi har precis kommit hem från en två veckors utsåld turné, där folk grinar av pepp. De pussar och kramar en. Så jag har verkligen inte känslan i kroppen av att vi är superhatade.
De: Men den polariserande effekten är ju bra. Det är bättre än att folk rycker på axlarna och inte bryr sig.

Så gick snacket, lite då och då under intervjun. Jag tycker att musikvännernas diskussion är ett intressant exempel på hur en enda social sajt påverkar oss och vår verklighetsuppfattning. De säger dock att de inte låter okända människors åsikter påverka låtarna.

OBS! Du som hellre läser om Refuseds hantering av instrument, låtar och gage – läs den långa intervjun här.