ROSKILDE. Det är en av de hetaste dagarna jag kan minnas från mina tjugo år på Roskilde och om den dammiga värmen knäcker en och annan besökare är det som att den bara får Joakim Thåström att piska in ännu mer feber i sin även i normalläget minst sagt intensiva, stålblänkande rock.
Allt sitter: från det inledande mullret i ”Alltid va på väg” över Pelle Osslers stråksvepningar över gitarren i ”Samarkanda” till Thåströms triangelskrammel i ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”.
Nytt i setlistan sedan premiären i mars är bland annat Imperiets ”Jag är en idiot” och ”Rock’n’roll e död” och frågan är om de ens då, för snart 30 år sedan, lät lika knivskarpt rastlösa som här.
Men under våren har Thåström och hans band nött ihop de nya låtarna med resten av materialet och ”Slickar i mig det sista” och ”Ner mot terminalen” är nu, coolt nog, två av de nummer som verkligen driver fram den här showen.
Det är faktiskt väldigt länge jag upplevde Thåström och hans kärnreaktor till band så här in i märgen laddade.
Har ni minsta chans att se honom i sommar: ta den.