Startsida / Inlägg

New York-inlägg: Vem blev störste King på Jones Beach? Här finns svaret.

av Mattias Kling

Slayer

Själva tanken var så sent som för några veckor så svindlande och omöjlig att inte ens den mest synskt lagde skulle kunna ha kläckt den.

Visst – att Cliff Burton skulle hoppa upp ur graven och spela kletzmerpunk eller att Glenn Danzig skulle le på en promobild skulle på något sätt ha varit rimligare. Och mer troligt.

Men så händer det för inte så länge sen helt otänkbara, ungefär tjugofem minuter in i King Diamonds spelning bultar sig en extra taggad Kerry King ut på scenen och låter tjurnacken jobba i en cover på Mercyful Fates ”Evil”. Det är inte bara häftigt. Det är så översvallande megacoolt att mitt metalhjärta blir tolv igen och slår tredubbla slag och ren och skär upphetsning.

Och där kunde det på något sätt vara över. Jag skulle kunna sätta mig på Long Island-pendeln tillbaka mot New York City och vara helt till freds med kvällen. Inte för att det i sig var så klassikerbra, utan att själva händelsen är så pass unik att det är fullkomligt tillräckligt att ta med sig den hem i minnesbagaget. Något att rama in och hänga upp på väggen där hemma och stolt visa upp för gäster och samtidigt skrocka något i stil med ”jo…visst var jag där, hirr-hirr-hirr”.

Nu gjorde jag emellertid inte det. För det skulle vara väldigt korkat att ta sig dryga timmen med tåg från stan, dela en taxi med svenskättade Brooklynbon Sven-Erik (helt sant) och hans flickvän Gloria från stationen i Freeport till arenan i Wantagh och granskas hårt av många sammanbitna mustaschmän till säkerhetsvakter för att vända om bara efter en halvtimme. För att inte tala om allt det andra som jag då hade gått miste om.

***

Nu är kanske inte en sandstrand med utsikt över Zachs Bay den mest ultimata inramningen för mysryslig metalskräckopera, men är det någon som kan göra det bästa av konstiga omgivningar är det exildanske Kim Bendix Petersen.

Mycket i showen känns igen från Sverigebesöken de senaste åren; scendekoren med ett ondskefullt blinkande pentagram i fonden, grandma som rullas i på scenen i ”Welcome home” och häller upp te i … ja… ”Tea”. Rösten som bara tycks bli starkare och starkare efter hjärtoperationen. Den där speciella musiken som både är klassisk heavy metal och något helt annat.

Nytt är emellertid rekryteringen av säkre basisten Pontus Egberg (ex-The Poodles/Lion’s Share) som kallades in efter chefens publika bråk med Hal Patino förra året och det där King-mötet jag skrev om i inledningen av texten. Det är världsklass som gör att en inte ens tänker på att en rad omistliga ”Abigail”-låtar som vanligt väljs bort i repertoaren.

Och ja. De där kalla kårarna som emellanåt spelar över ryggraden beror faktiskt inte bara på det oväntat svalkande kvällsvinden från havet.

***

Strax efter klockan tio på kvällen står jag plötsligt och funderar på hur många gånger jag egentligen har sett thrash metal-legendarerna från Anaheim, Los Angeles. Jag kommer inte fram till något rimligt. 20? 25? Fler eller färre?

Men, hur många gånger jag än har upplevt Slayer i liveformat liknar ingenting det här giget.

Det är ju liksom själva motsatsen till det klassiskt nedskalade och närgångna diehard-giget på KB förra året. Här spänns det nämligen arenamuskler av mest anaboladopat snitt – med ett iögonfallande tjusigt resultat.

Redan i öppnande ”Repentless”, titelspår från kommande höstsläppet, skjuter eldpelarna upp likt ur Belsebubs hetaste kryptor, jätteskärmen bakom Paul Bostaph visar blodstänka projektioner och ljusshowen får en nattlandning på Månbas Alpha att framstå som nedsläckt. I ”Disciple” bildas det uppochnedvända kors av flammorna, ”Dead skin mask” visualiseras naturligtvis av bilder på Ed Geins så kallade livsgärning, det smäller och exploderar i parti och minut och naturligtvis avslutas det hela med att Josef Mengeles nuna föga smakfullt spänner ögonen i publiken i ”Angel of death”.

Faktum är att det här är en påkostad föreställning som Metallica skulle kunna lära sig något av, i stället för att dra ner på budgeten ännu ett snäpp till varje turné. Ett spektakel som gör att det går att bortse från några konstiga låtval – att ingenting från ”Show no mercy” spelas måste ses som tjänstefel – och bara stå och vråla i kapp med några tusen gräsrökande amerikaner i strax över en timme.

Snacka om att det var värt att överge stan för en afton vid stranden.

LÅTLISTA, KING DIAMOND 1. The candle 2. Sleepless nights 3. Eye of the witch 4. Welcome home 5. Tea/Digging graves/A visit from the dead 6. Evil 7. Come to the sabbath 8. The family ghost 9. The 7th day of july 1777 10. The black horsemen

LÅTLISTA, SLAYER 1. Intro: Delusions of saviour 2. Repentless 3. Hate worldwide 4. Jihad 5. Disciple 6. God send death 7. War ensemble 8. When the stillness comes 9. Implode 10. Mandatory suicide 11. Chemical warfare/Ghosts of war 12. Dead skin mask 13. Hell awaits 14. South of heaven 15. Raining blood 16. Angel of death

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB