METAL På föregångaren, släppt för två år sedan, ämnade walesarna visa upp ett något annorlunda temperament. Ett försök att lyfta av sig tankar om att de mest tog sina mest uppenbara influenser – västsvensk slingdöds, Machine Head och Metallica – och presenterade en tonårskalkykerad dekokt på dessa som räddningen för den brittiska metalscenen.

Dett gick lite sådär. Många fans ställde sig aningen svala till humörsbytet, pressen på hemmaplan rynkade på näsan och lite mer än ett år senare fick basisten Jason ”Jay” James nog och valde att bege sig mot närmast belägna utgång.

Sångaren Matt Tuck har i intervjuer hävdat att detta var en av orsakerna till att gruppen upplevde sig ha fått en mental fot i rumpan inför förverkligandet av femtegiven. Att det krävdes något slags uppvaknande för att borsta av sig bekvämlighetsdammet från axlarna, på hemön är de alltjämt ett av scenens mest biljettsäljande gäng, och börja anstränga sig för att göra ett riktigt bra album i stället bara för att planlöst spela in de idéer som dök upp under en given tidsperiod.

Till viss del hörs det också på ”Venom”. Tilltalet påminner mer om förstaskivorna ”The poison” och ”Scream aim fire” än något därefter och det är tydligt att kvartetten har arbetat hårt för att göra refrängerna så stora och läckra som möjligt. Vilket också fungerar strålande i ett par stycken. ”Army of noise” och ”Pariah” har exempelvis ett thrashklipp som minner om titelspåret på ovan nämnda andragiv, titellåten en sympatisk ballad med arenavältarkänslor medan ”You want a battle? (Here’s a war)” en bisarr blandning mellan en högstadiefilosofisk text och en rätt klämmig liten metallåt med snyggt körarrangemang.

Så nog är temperamentsreträtten i stora delar lyckad. Men jag väntar fortfarande på att Bullet For My Valentine ska lyckas prestera något som är riktigt exceptionellt och spännande. Nu går det mest att ana att de har något sådant i sig.

BÄSTA SPÅR: ”Army of noise”.