GÖTEBORG. Nålen i höstacken visar sig vara Beck.
Men när publiken har köpt biljett med alla möjliga skilda förväntningar får till och med den sortens stjärna slåss för ovationerna.
Jag tror att han gillar det.

Den här konserten är en liten smygstart på Way Out West och har marknadsförts under namnet ”Needle in the hay”.
Konceptet: publiken får inte i förväg veta vad den köper biljetter till, bara att det är en akt som i normala fall spelar på betydigt större scener än rockklubben Pustervik.
Givetvis har spekulationerna haglat: Håkan Hellström, Kent, Lykke Li, Band Of Horses. Roligast var kanske ryktet att Kate Bush i går förmiddag hade siktats i en inredningsbutik på Östra Hamngatan.
Men mest har det surrats om Beck. Främst för att han gjorde en liknande klubbspelning i Köpenhamn i måndags.
Och Beck blir det. Givetvis hade någon helt exklusiv artist varit roligare men jag anar att man inte har velat vara alltför taskig mot alla som inte fick biljett. De får ändå se Beck i Slottsskogen i dag.
Multitalangen från Los Angeles gör sitt bästa för att chockstarta showen med en glödgad ”Devil’s haircut” och slänger för säkerhets skull in genombrottshiten ”Loser” redan som tredje låt.
Han har nyss fyllt 45 men ser lika pojkaktig ut som någonsin, med rosor på kinden och rastlöshet i blick.
Och för mig, som följt Beck Hansens karriärvindlingar i över 20 år, känns det förstås som en ynnest att få hans säregna kast mellan folk, tunga riff, elektronisk soul och new wave-funk i ett så här intimt format.
Men stämningen blir lite speciell. För troligen hade åtskilliga på plats hoppats på något helt annat.
Och jag anar att det nog är en del av lockelsen för Beck. Han får gå ut och kämpa igen, ta några extra danssteg i ”Summer girl” och verkligen spänna rösten i märgfulla countryballaden ”The golden age”. Han säger att konserten känns som en blind date och frågar vad vi har för hobbies (”Waterskiing?”).
Somligt, inte minst en del från senaste albumet ”Morning phase”, går kanske de flesta förbi men det känns som att Beck till slut vinner över åtskilliga tvivlare.
Finalen, där den uppsluppna ”Where it’s at” glider över i en rått munspelsylande ”One foot in the grave”, indikerar att det kan vara ett alldeles strålande partaj att vänta på Flamingo-scenen i kväll.