GÖTEBORG. Han gör såklart rätt som slänger ut sina största hittar först.

Beck ser ingen anledning att tjuvhålla på varken ”Devils haircut”, ”Loser” eller ”The new pollution” utan öppnar konserten med att smälla av dem en efter en.

Som en trestegsraket tillbaka till mitten av 90-talet.
Det är faktiskt skönt när det är över.
Som det där plåstret som rycks bort när man minst anar det.
När det nödvändigt onda är över kan Beck istället koncentrera sig på sin ljuvliga skiva ”Morning phase” som släpptes förra året. Den som fick honom – en artist som annars inte känts särskilt relevant för musikens 2010-tal – att skriva in sig också i nutiden.
Eller nej – det där med att Beck ägnar resten av spelningen åt mjuk folkpop var bara en önskedröm. Det gör han nämligen inte alls.
Den 45-årige Los Angeles-sonen har istället stigit upp på sin 90-talsrockiga sida och tänker nu ge god växelkurs för de pengarna.
Tjugo år senare verkar Beck inte vara det minsta trött på sitt gamla jag.
Han orkar till och med uppbåda så mycket känsla för ”Loser” att han går ner på knä och mässar med knuten näve.
Det är förvisso något som han ska ha beröm för. Att tjugoett år senare fortfarande orka känna något för den låten.
Nog är det också en power walk längs minnenas allé som Beck och bandet leder in på. Det är vägen som pekar tillbaks till den tid där Beck Hansen var den udda fågeln i indierockvärlden. Han som blandade musikgenrer som om det inte fanns någon morgondag.
Lite som att Beck slängde in alla kläder i samma tvättmaskin utan att färgsortera.
Resultatet blev den spräckliga rock som blivit hans signaturplagg.
Denna kväll gör Beck tre fysiska klädbyten och växlar mellan ungefär lika många musikaliska kostymer.
Det är hela tiden energiskt och välartat. Inga excentriska utbrott åt något håll.
Det är lite trist i längden.
När Beck i låten ”Wave” däremot sträcker ut hela famnen mot mörkret är han inte det minsta publikfriande men desto mer intressant. Man vill följa honom dit han går.