GÖTEBORG. Från udda konstskoleindie till extrovert danspop.
Belle and Sebastian är inte längre vad de en gång var.
Men de får keytaren att svänga.

Eftermiddagsspelningarna är knappast den festivaltid som artisterna brukar slåss om. Men frågan är om någon grupp är mer gjord för ljumma solskenskonserter än skotska tweepophjältarna i Belle and Sebastian. Att se Stuart Murdoch och hans åttamannaband är som att bli inrullad i en picknickfilt. Det är varmt och mysigt – ibland lite för varmt och mysigt.
Nästa år firar Belle and Sebastian tjugo år och under decennierna som passerat har gruppen gått att vara en angelägenhet för humaniorastudenter i ull till att skapa socialt mys för hela familjen. Det är helt enkelt jättetrevligt och den snart 47-årige Murdoch – en gång notoriskt skygg och mytomspunnen – är en utmärkt småpratare. Han studsar bakom dubbla bongotrummor och svänger på hela kroppen med en keytar över axeln. Nog för att Belle and Sebastians musik aldrig gjort en fluga förnär men när de stundtals låter svänget bli alltför hurtigt går det att höra kraset från gamla indiehjärtan som faller till marken. Med jämna mellanrum – när bandet skakar fram sina gamla mespophittar ur Stuart Murdochs filthatt – klistras dock skärvorna ihop igen. Ibland är inget lim så starkt som tvärflöjten.