Startsida / Inlägg

Den Wylde är som bäst när motorvägstemperamentet sansas

av Mattias Kling
The master of hiddely-middely: Zakk Wylde himself. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto
The master of hiddely-middely: Zakk Wylde himself. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

:++:
Black Label Society
Green Stage, Getaway Rock. Längd: Cirka 85 minuter. Publik: Färre än på Rob Zombie kvällen före, måhända runt 4 000. Bäst: ”Angel of mercy” och ”In this river”. Sämst: Det känns faktiskt ofta som att jag ser samma konsert som för fyra år sedan.

GÄVLE. Vi vet två saker sen länge:

Zakk Wylde kan spela gitarr.

Och Zakk Wylde gillar att spela gitarr.

Därför är det ju en smula tänkvärt att det blir som bäst när han lugnar temperamentet en smula.

Många gånger hade det varit så enkelt att bara copypejsta recensioner.

Att plocka fram något ur arkivet, byta ut plats och tidpunkt och presentera det som helt färska idéer och analyser, väldigt beskrivande för det som en just har upplevt.

Det finns få band som lockar fram denna latmasklust som just Black Label Society. För jag vet inte riktigt hur många gånger jag har sett Zakk Wylde och hans gäng; omdömet tenderar ändå att bli ungefär detsamma. Kanske för att för att det faktiskt inte händer så mycket mellan de tillfällen då jag har haft möjlighet att korsa deras väg. Kanske för att det konstanta är så cementerat att inte ens ganska så jätteexakt 1 517 dagar kan dra en tydlig skiljelinje mellan nu och då.

Det blir ju en väldigt stadig dos bicepsrock till att börja med. En bufflig laddning låtar som har mycket vilja och mindre finess. Dånande riff som faktiskt vill något men som sällan når dit. Låtar – vi kan kalla dem ”Funeral bell” eller ”Damn the flood”, de enskilda titlarna är i sig rätt irrelevanta – med väldigt mycket hår på bröstet och baconflott i skägget. Sturska och stolta, men också tämligen innehållslösa.

Sen blir det naturligtvis ett gitarrsolo. Strax över sex minuters tonfäktning där Wylde drar fram som Errol Flynn bland strängarna, drillar och plockar toner ur augustiskyn och kör ett adhd-rejs längs grepphalsen som blir irriterande redan i halvtid.

Därför kommer den där temperamentsänkningen som en skänk från ovan. Just när tålamodet är på väg att lämna Gasklockorna för natten uppenbarar sig ”Angel of mercy” och Dimebag Darrel-hyllningen ”In this river” likt lugnande vindar från närliggande Gavleån.

De smeker och lugnar. Förklarar att det finns fler känslolägen i gruppens repertoar än den motorvägsrumlande och högoktaniga.

Måhända är det så dags då, efter sisådär trekvart.

Men de rycker ändå tillbaka tålamodet strax före utgången och gör det väldigt intresserat för en stund.

LÅTLISTAN 1. The beginning… at last 2. Funeral bell 3. Bleed for me 4. Heart of darkness 5. Suicide messiah 6. My dying time 7. Damn the flood 8. Gitarrsolo 9. Godspeed hell bound 10. Angel of mercy 11. In this river 12. The blessed hellride  13. Concrete jungle 14. Stillborn

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB