METAL ”Det här är ingen jävla fängelseskiva”, har frontmannen Randy Blythe dundrat fram i intervju efter intervju, likt för att dra en tydlig skiljelinje mellan sjundealbumet och färska självbiografin ”Dark days”.

Det hindrar emellertid inte Lamb Of God och dess frontman att belysa de händelser som utspelade sig mellan det att beundraren Daniel Nosek avled efter en spelning i Tjeckiens huvudstad Prag i maj 2010 till det slutgiltiga frikännandet nästan tre år senare. I ”Still echoes” beskrivs exempelvis anstalten där sångaren satt i 38 dagar, och som användes av SS under andra världskriget för att på löpande band giljotinera över tusen personer, medan den synnerligen In Flames-anstrukna ”512” snarare tacklar det som händer mentalt med en person som tvingas se sig ofrivilligt avskärmad från omvärlden under en period.

På ett sätt kan det hedra Virginiagruppen att den inte tar den enkla vägen och använder frontmannens upplevelser som en språngbräda för helheten. I den tematiska klangbottnen finns i stället det förvisso närbesläktade ämnet hur man som människa kan förhålla sig till extrema situationer, inspirerad av den litterära 1700-talsskola som växte fram i Tyskland efter upplysningen på 1700-talet, något som kan inbjuda till dramatik i sig men som sällan lyckas förflytta sig mellan lyrik och musik.

För ”VII: Sturm und drang” lider som helhet av samma aber som kvintettens tidigare utgåvor. Lossryckta ur sitt sammanhang låter exempelvis redan nämnda stycken samt ”Engage the fear machine” likt de mest självklara moshanthems som någonsin har gått i ett par Vans-sneakers, men summan blir aningen för nyanslös och likriktad för att hålla intresset alert låtkavalkaden igenom. Vilket å andra sidan också säkert bidrar till att göra Deftones–Chino Morenos gästinhopp i ”Embers” extra förtjusande.

BÄSTA SPÅR: ”Still echoes”.