Även i den ganska så brokiga Getaway Rock-buketten – som trots allt spänner mellan supernecro black metal till boogierock – är det tyska konstkollektivet en udda blomma.

Faktiskt så i sammanhanget märklig att jag när jag skriver blogginlägget inte hittar någon passande kategori att stoppa dess musik i. Det är ju liksom inte rock som vi känner den. Knappast pop. Väldigt långt ifrån metal och väldigt, väldigt lite soul.

För att begripa detta krävs det också en djupare insikt i sextettens bakgrund. Inse att gruppen bildades som ett performanceprojekt i det dåvarande Västberlin redan 1980 och som sedan dess har satt avantgardism före allt vad publikfrieri heter. Och som lika gärna spelar på stuprör, sågklingor, motorblock, bensindunkar och som låter små korta järnstänger trilla ner för att ljudsätta ett klingande vattenfall.

Jodå. Takida eller Turbonegro är det ju inte, så att säga. Eller inte heller på något annat sätt liknande något annat här i Gävle just denna helg.

Förvisso går det kanske att dra försiktiga ideologiska trådar mellan Einstürzende Neubauten och gårdagkvällens huvudakt Rob Zombie. Tillsammans med exempelvis Throbbing Grissle och SPK går det ju att se Blixa Bargeld och hans välskräddade kompisar – endast tatuerade och långhårige basisten Alexander Hacke avviker visuellt med sin bikerkostym – som pionjärer inom den industriella scenen. Några slags förebilder för de som gör musik på allt annat än traditionella instrument och som sätter rytmiken högre än det som vi oftast brukar kalla för konventionella låtar.

Naturligtvis flyger detta också till stora delar över huvudet på Getaway Rock-publiken. Det är mycket grusplan där åhörarna egentligen ska vara. Att ensemblen ofta anges som stor inspirationskälla till Rammstein – och Bargelds långvariga samarbete med Nick Cave – har troligtvis lockat ut en och annan ur ölhangaren, men många tycks vända på klacken redan före femtenumret ”Unvollständigkeit”.

På sätt och vis förstår jag dem. Själva uttrycket och framförandet, från att frontmannen ser ut som en blandning mellan en något rundlagd Bryan Ferry och en stadsarkitekt till att kompositionerna i grunden är väldigt stämningsfullt ickesomriga, erbjuder väldigt lite för den gemene bärsahårdrockaren att hänga med i. De kräver snarare eftertanke och koncentration än headbanging. Hellre tända ljus och en obscent dyr chianti än eftermiddagssol och överprissatt Åbroöl.

Som sagt. Det är en väldigt udda timme. Men också intressant och fascinerande för den som ids skänka den sin fulla uppmärksamhet.