GÖTEBORG. Patti Smith spelar sitt klassiska debutalbum från början till slut.
Det borde inte bli superspännande, men det blir det.

Det är inte direkt första gången på senare år som Patti Smith uppträder i Sverige. Tack vare Polarpriset, Peace & Love-festivalen och Kurt Wallander (hon är stort Henning Mankell-fan) har det här landet nästan blivit något av ett andra hem.
Jag har sett de flesta av de där gigen men trots att det ofta varit knäckande bra har jag på senare tid upplevt en viss mättnadskänsla komma krypande.
Det nya på den här turnén är emellertid att hon framför sitt 40-årsjubilerande debutalbum ”Horses” i sin helhet.
Den sortens genomspelningar blir sällan de mest spännande. Något väsentligt brukar försvinna när alla vet vad som händer härnäst.
Men ”Horses” är ovanligt mycket ett album, ett sammanhållet verk i åtta delar, och skivans speciella dynamik visar sig fungera väldigt bra på scen.
Skivans längre epos brukar Smith sällan eller aldrig spela live, men spoken word-poesin i ”Birdland” slår det faktiskt gnistor om. I ”Land” uppdaterar hon texten med rader om internationella storföretag och immigranter utan hopp och deklarerar att Johnny, alltså vi, kommer att åstadkomma förändring men i kväll är det party.
När Lenny Kaye och övriga gamla compadres i bandet jagar upp sin taggiga Stratocaster-rock efter den ranten är vi med om en sorts intensitet som är helt unik för Patti Smith.
Likaså blir ”Elegie” en väldigt gripande minnessång till bortgångna rockmusiker som Amy Winehouse och Lou Reed.
När Smith lämnar scenen efter att ha rundat av med obligatorier som ”Because the night” och ”People have the power” ropar hon att ”our war is rock’n’roll”.
Det må inte så många ropa längre men just därför känns det så skönt att hon fortfarande gör det.