Först:

Ja! Yes! Hurra!

Sen:

Nej. Usch. Åh… fy.

Eftersom jag uppskattar att ägna mig åt jämförelser som irriterar folk ämnar jag drista mig till en ny sådan.

För nog finns det fler gemensamma beröringspunkter mellan Huntington Beach-combon och Manowar än vad som egentligen torde vara möjligt med tanke på deras väsenskilda genretillhörighet – i alla fall då det ställs med scengolv under sina mogna fötter.

Båda grupperna har ju samma tendens att inleda spelningarna på ett sätt som gör att en står och tänker att allt faktiskt är väldigt behagligt. Att de där erfarenheterna från tidigare möten måhända ändå inte är helt gångbara. Att det faktiskt – faktiskt – kan bli en stund som håller ihop ända ifrån första ackord till sista cymbalslag.

Att den där riktigt underhållande uppradningen av riktigt jätteokej och ibland till och med jättehyggliga låtar, just i kväll heter de saker som ”All I want” och ”Bad habit”, kommer att hålla vägen ut.

Nu spelar förvisso basisten Greg Krielsel behjärtansvärt inte ett solo tills stängarna går av eller har en penibel solostund med mikrofonen, men själva effekten är densamma.

För det som är så bra under första halvlek leder dessvärre ändå fram till en enfaldig calypso (”Why don’t you get a job?”), nollkänsleakustisk collegepop (”Kristy, are you doing okay?”) och just den där låten som får en tandläkarborr att framstå som en axelmassage i jämförelse:

I ”Pretty fly (For a white guy)” vill jag bara plocka fram flugsmällan och skyffla ohyran längst bort i yttre skärgården.

Och så var det med det. Ännu en gång.