HÅRDROCK När Lemmy Kilmister nyligen avslöjade att han tvingats byta från burboun till vodka, på grund av sin typ 2-diabetes, blev mottagandet i metalkretsar som om Slayer valt att spela in en skiva bestående av Frank Sinatra-covers på mungiga. Det säger lite om synen på Motörhead som en genrekonstant, ett ständigt stretande unikum vars pålitlighet och envishet kanske inte väcker några exalterande kippanden efter andan men fortfarande 40 år efter bildandet styvnackat står upp för sin sak.
Därför är det också naturligt att tjugoandra studiogiven har något konserverande över sig. Ett vördnadsfullt famntag runt det egna uttrycket som gör att inte ens ett något högre tempo eller balladbidraget ”Til the end” åstadkommer större surpris.
Formen är ju satt sen tidigare. Och den sitter så bra.
BÄSTA SPÅR: ”The devil”, med Brian May på gästgitarr.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!