STOCKHOLM. Inledningen är av absoluta världsklass. José Gonzales behöver bara strumma de inledande tonerna av ”OC”-hitten ”Crosses” på sin nylonsträngade gitarr för att publiken ska ge ifrån sig ett litet tjut. Kanske vill han bara få låten ur världen. För Gonzales har ju redan gått vidare. Musiken på hans senaste album ”Vestiges & claws” är på väg någon annanstans, bort från någonting destruktivt som varit.
Och mannen som står på scenen verkar tillfreds med tillvaron. När bandet tar i som mest låter musiken ungefär som Simon & Garfunkel på ett försiktigt salsa-party.
Men hela grejen är att Gonzales är en sådan bländande gitarrist. (Herregud, det är ju vackert till och med när han stämmer sin gitarr.) Det är den som står i centrum, rösten är bara ett kompletterande instrument. Sångerna är så subtila och finstilta att varje ny detalj, ett ägg, en tamburin, framstår som ett smärre Sebastian Ingrosso-fyrverkeri.
Att stå och kisa mot kvällssolen till Gonzales lata melodier är magiskt. Det är en lugn, tillbakalutad semester-gospel att vaggas in i. Den blir bättre ju längre den får traska på och lämnar bara små, försiktiga fotspår i sanden.