”Något som är viktigt är att aldrig skjuta upp the life till imorgon”, säger Lorentz från scenen.
När vi sjunger om Seth och Summer på årets sista sommarkväll och himlen är lila finns inte mycket mer att säga.

Här i Skanstull började Lorentz Alexander skriva låtarna till sitt debutalbum. Det var också här han som liten sprang runt med Nike-loggan snaggad i nacken. Därför känns det symboliskt att han rundar av sitt två år långa segertåg på samma plats.
Det är hans största spelning hittills, till och med större än den beryktade allsångsfesten i ett tält på Way Out West tidigare i augusti.
Lorentz antar uppgiften – lite otippat kanske – genom att skippa bandet och uppträda själv med sina Vito Grasso-beats som enda sällskap. I stället verkar han ha bränt hela produktionsbudgeten på extremt krispiga bakgrundsskärmar. Men det gör bara att han och hans redan klassiska kärlekslåtar hamnar ännu mer i strålkastarljuset.
För precis som i fallet med tidiga Håkan Hellström-konserter – jag envisas med jämförelsen, för det är den enda som bär sig – handlar det här om den kemi som uppstår i mötet mellan artist och publik.
Den märks i hur hela Popaganda sjunger ”Ah ye”.
Den märks i hur alla vill ha extranummer innan Lorentz ens hunnit gå av scenen.
Och den märks när Madi Banja kommer in och skapar rusig eufori med vänskapshymnen ”Du och jag”.
”LOSO YAMAMOTO” står det i stora bokstäver på skärmarna i slutet av konserten när Lorentz autotune-wailar ut sista extranumret ”Allt från mig”.
”Nästa gång jag kommer tillbaka har jag ny musik och en egen parfym”, säger han.