Åren efter 1990 har inte direkt varit jättegoda för den klassiska trosfuktaren. Ni vet, den där låten som är så torpedsäkert målstyrd att spränga ditt hjärta. Som lyckas dra fram varje känsla av sorg och åtrå som du någonsin har känt på den här sidan puberteten. Och som helt enkelt får dig att känna dig som en kärlekskrankt tonåring igen, oavsett nuvarande eventuella parbildning och pensionssparartillvaro.

Två grupper som just denna vecka tycks ha förstått att vi även år 2015 saknar klassiska powerballader i våra liv är Backyard Babies och Motörhead, som på sina just nu aktuella album ”Four by four” och ”Bad magic” fyrar på tändarna som om det vore 1987 igen och de som ägde listorna hette Poison, Bon Jovi och Warrant, snarare än One Direction, Avici och Justin Bieber.

Nåväl. Den vanligtvis brutalitetsskadade skäggfarbrorn stödjer detta initiativ fullt ut. Även vid efter 42 luttrade jordsnurr är jag ett blötdjur i själ och grund. En sån där som helst vill ha en cigarettändare i fickan, även då jag har slutat röka, för att kunna fyra upp den vid väl valt tillfälle. Som gärna smeker öronen med lite Firehouse, Danger Danger eller Richard Marx då det vankas amorösa stunder mellan lakanen.

Just därför är det särdeles aktuellt och lämpligt att påminna om det som en gång var. Om fem låtar från kramhårdrockens främsta årtionde, det fluffiga och schamponerade 80-talet. För sakens skull. Och för att det alltid är bättre att kramas än att ge någon på truten.

”’Til death do us part” (White Lion)

Vissa stannar naturligtvis vid ”When the children cry” och ”Pride”-skivan. En naturlig reaktion, då det var just där och då som detta danskamerikanska gäng tog världen med storm och för en stund tycktes bli ett av scenens största namn. Tidigare nämnda praktpekoral ser jag dock som en parantes i historien, och önskar jag mig en tryckare signerad Luffar-Micke och hans kompisar vänder jag mig snarare till den väldigt underskattade och på sin tid förbisedda ”Mane attraction”-skivan. Förvisso släppt så sent som 1991 och därmed ganska så kommersiellt jättedöd, men som också bjuder några av gruppens starkaste låtar.

”Hollywood dreams” (Swedish Erotica)

Jag lovar, att gå längs Sunset Boulevard med denna lilla godsak i lurarna är en väldigt speciell upplevelse. Det Göteborgsgrundade bandet bjuder förvisso på en tidstypiskt naiv text om en flicka som kliver av bussen i den stora staden med mycket stora drömmar, men som snart ser sig neddragen till att sälja sin kropp, men när tonartshöjningen kommer efter gitarrsolot måste du ha en hink cesium där hjärtat ska vara för att inte bli berörd. Att bandet inför inspelningarna av den självbetitlade debutskivan från 1989 faktiskt bodde i Los Angeles och hängde med dåvarande Europe-medlemmen Kee Marcello gör att det faktiskt går att tro på historien de berättar.

”Lover of mine” (Alannah Myles)

På tal om gamle Kjelle, ni kanske minns att han för inte så länge sen, tio år sen är ju inte det i det stora sammanhanget, försökte sig på schlagerframgångar tillsammans med en viss kanadensisk sångerska, som gjorde supersuccé med låten ”Black velvet” 1989 och sålde respektvärda fem miljoner av egendöpta debutskivan 1989. Den här låten är hämtad just därifrån och är utgjorde ljudkuliss till många tårladdade stunder hemma i pojkrummet då mitt första riktiga tonårsförhållande gick åt skogen just denna sommar. 26 år senare kan jag fortfarande känna den där svartsjuketaggen i hjärtat när fröken Myles trånar efter sin käresta så att det blir kåtkondens på fönsterrutorna.

”Best of me” (Treat)

Dags för mer svenskt här. För även om Europe till stora delar ägde den inhemska krullebullescenen för snart tre decennier så fanns det mer där i svallvågorna som förtjänar sin uppmärksamhet. Närmast bakom tätskeppet låg detta huvudstadsgäng, som trots stora framgångar med låtar som ”Get you on the run” och ”World of promises” och framträdanden på bland annat Monsters Of Rock i Tyskland 1988 aldrig fick supersnurr på karriären. I alla fall inte om man jämför med huvudkonkurrenterna från Upplands Väsby. Det må så vara. För även om Joey Tempest genom åren skrivit en rad fina ballader har han aldrig kommit nära dessa kramgoa toner, som är hämtade från albumet ”Dreamhunter” från 1987. Ostigare än så här blir det aldrig utanför ett ysteri.

 ”Heaven” (Warrant)

När du lyssnar på tidigare nämnda Backyard Babies-skiva och kommer fram till låten ”Bloody tears” strax före halvtid är du fullkomligt ursäktad om du drömmer dig tillbaka till Sunset Strip då gatorna befolkades av flickor med stora hår och pojkar med ännu vildare lejonfrisyrer. Första gången jag hörde den, tillsammans med kollega Jocke Forsén i bilen hem till Stockholm efter Metallica på Ullevi förra helgen vill jag minnas att jag exalterat mumlade något om ”jävlar vilken Warrant-stänkare”. Och det är den ju. För även om nyss nämnda stycke kanske inte är någon karbon av denna hitsingel från Los Angeles-gruppens debutskiva ”Dirty rotten filthy stinking rich” (1989) fattar ni nog ganska snart vartåt Dregen och Nicke Borg tänkt då de valde att ta tillbaka kraftballaden till 2010-talet. Och det är ju fullkomligt korrekt agerat också.

 FLER SPELLISTOR HÄR!