Shout Out Louds spelar svensk export-pop av snyggaste snitt. Det får de gärna fortsätta med i många säsonger till.

Nyligen visade SVT:s ”Retro” ett program om svenska band och artister som var stora i Japan på 90-talet. När Shout Out Louds debuterade under det tidiga 00-talet plockade de upp stafettpinnen efter The Cardigans, Eggstone och Pineforest Crunch. De gjorde precis som sina föregångare melodistark och vänlig popmusik med båda fötterna stadigt cementerade i ett par ökenkängor.
Ett drygt decennium senare står bandet på Popagandas scen för fjärde gången. Det här är deras enda Sverige-konsert i år och de är, som man säger, mellan skivor.
Medlemmarna är prydligt uppställda på scenen, matchande i svart och vitt. Överst på ett podium står Bebban Stenborg helt klädd i latte macchiato, likt fluffet på finkaffen. Det slår mig att den internationellt hyllade kvintetten säljer in bilden av Sverige som ett stilrent och välordnat land lika väl som någonsin Acne och Whyred. En liten spricka i fasaden uppstår bara när frontfiguren Adam Olenius tvingas byta gitarr till följd av tekniskt strul. Men i övrigt är det perfekt prydlig vuxenpop av skandinaviskt snitt. Musiken kulminerar i sin snygghet i ”Blue ice”, en låt med rena linjer och diskret midnattsblå till färgen.