STOCKHOLM. Junibacken-skylten gnistrar blått i vattnet när han sjunger sin ”Fanfanfan”. Thåström har en sällsynt attraktionskraft som artist.
Man kan bara gapa och häpna över hans scengestalt.

Det ligger i luften, för att citera en annan folkkär svensk artist. Efter en dag av nedtonat försiktiga akter som Hello Saferide, José Gonzales och – i viss mån Tori Amos – suktar publiken efter någonting mer högljutt och extrovert.
Joakim Thåström är deras man. I röd kostym och fladdrande Edward Scissorhands-händer står han plötsligt där och avger övertaggade, små avgrundsvrål.
Stämningen är minst sagt laddad. Det känns som man när som helst kan få en stöt av musiken.
Bandet – Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Anders Hernestam och Ulf ”Rockis” Ivarsson – spelar som i trans och är i perfekt symbios med ljuset och huvudpersonen. Allt har ett syfte.
Thåströms uttryck är så konsekvent att man ibland kan bli mätt. Men ställ honom på en scen tillsammans med sitt eget Bad Seeds och det vore idioti att protestera.
”Pimme” är och förblir dessutom svensk mästare i scennärvaro. När han spelar triangel i ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gör han det som hela hans liv hängde på saken, nästan som en ritual.
Konserten är på det stora hela en uppvisning av en artist som de senaste tio åren nått en helt ny nivå. Efter Ebba Grön, Imperiet och Peace, Love & Pitbulls kunde han lagt den där hatten på hyllan. I stället fokuserade han all sin energi på att göra sin bästa och mest personliga musik hittills.
Från anfallsposition skjuter han höjdpunkt på höjdpunkt – ”Sönder boulevard”, ”Samarkanda” och ”Ner mot terminalen” – rakt ut i natten. Med Stockholms svarta skyline mot en midnattsblå himmel i bakgrunden kan det inte bli mycket bättre.
Okejrå, det kunde varit Berlin.