Tove Lo är jaha och jo
avGÖTEBORG. Jaha.
Jooo. Jaaa.
Just så.
Tove Lo
Plats: Azalea, Way Out West
Bäst: ”The way that I am”. Tove Lo är som bäst när hennes låtar släpar i marken.
Sämst: Låtarna som bara vill studsa upp och ner.
Vad ska man egentligen känna inför Tove Los musik? Ja fråga inte mig. Jag har ingen aning. Jag trodde att jag kunde föreställa mig det men det känns ingenting.
Nog för att debuten ”Queen of the clouds” knappast var en helgjuten skiva – däremot hade den en handfull snygga låtar – men inte lät det såhär när den 27-åriga sångerskan i våras framförde dem på Debaser Medis i Stockholm. Där omgiven av väggar och i skydd av mörkret lät allt så mycket mäktigare. De dubbla trumseten var med och fyllde upp scenen. Det var trångt och maxat. Till och med en tvekare blev övertygad.
Nu är det något annat.
Det är som att titta på en studsande radio.
Hittigt, javisst. Lättsamt, jo absolut. Musik att förfesta till, ja varför inte.
Det är hopp, barfotadans och publikhänder som vevar i luften.
Det är jaha.