Startsida / Inlägg

Utan jätteshowen är Rob Zombie som en varulv med munkorg

av Mattias Kling
Långa fransar på Robban. Foto: Viktor Wallström
Långa fransar på Robban. Foto: Viktor Wallström

:+:
Rob Zombie
Green Stage, Getaway Rock. Längd: 65 minuter. Publik: Förbluffande liten med tanke på positionen på spelschemat, måhända 5 000. Bäst: ”More human than human”. Sämst: Att inte ens kunna fylla sin stramt hållna speltid med intressant material är en smula jätteskämmigt.

GÄVLE. Plocka bort spektaklet ur spektakelrocken – och vad kvarstår?

Tydligen en hillbillydansande dreadsfarbror som försöker luta sig mot emellanåt väldigt svaga låtar.

Och så några covers.

Det går inte att komma ifrån att Robert Bartleh Cummings har satt sig själv i en prekär sits.

Han vill ju egentligen göra sin show till något mer än en konventionell rockföreställning. Delar sina visuella rötter jämnlikt mellan Kiss, Alice Cooper och popcornskräck från 1950-talet. Söker det anstormande uttryck som anstår en multiintresserad artist som under det senare decenniet har väckt större uppmärksamhet som filmregissör (”The devil’s rejects”, ”Halloween”, ”The lords of Salem” med flera) än som hattrullande industrirockestradör med gott schvung i steget och jättedesignad fransjacka.

Senast jag recenserade 50-åringen – på Hovet i Stockholm i december för snart tre år sedan – tog han sin arenaroll på allvar. I turnépaket med en Marilyn Manson på missbruksdekis bjöds det på en prålig varieté med meterhöga djävulsdockor, fjäderkanoner, kloliknande armproteser och en dansande fågelskrämma. För den vrickat goda smakens skull, liksom.

Kvar av denna påkostade och braskande produktion finns nu inte mycket. Förvisso studsar det ut några kulörta badbollar i ”Krassligt tuggummi” (måhända mer känd som ”Sick bubblegum”), i White Zombie-numret ”More human than human” har gitarristen John 5 ett bjärt blinkande tandskydd och visst knycker huvudpersonen fint på höfterna på de där tre podierna som står längst fram på scenen.

Ändå. Det blir lite som att plocka bort vampyrerna ur en Dracula-film. Dra propparna ur halsen på Frankensteins monster eller sätta munkavle på The Wolf Man.

Utan spektakelfonden är Rob Zombie som bäst en artist som fyller ut den egna, tunna repertoaren med covers på James Brown, The Ramones och just Alice Cooper.

Och som därmed också visar hur lite han egentligen har att komma med som huvudnamn på en festival.

LÅTLISTAN 1. Teenage Nosferatu pussy 2. Superbeast 3. Scum of the earth 4. Get up (I feel like being a) sex machine 5. Living dead girl 6. Dead city radio and the new gods of supertown 7. Trumsolo 8. More human than human 9. Sick bubblegum 10. Pussy liqour 11. Meet the creeper 12. Never gonna stop (The red, red Kroovy) 13. Blitzkrieg bop 14. Thunder kiss ’65 15. Gitarrsolo 16. School’s out EXTRANUMMER 17. Dragula

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB