STOCKHOLM. ”Hey where did we go, days when the rains came…” Exakt då faller ett perfekt regn över Skeppsholmen.
Är Van Morrison i maskopi med vädergudarna?

Ladies and gentlemen… Van Morrison! The Belfast Cowboy börjar omedelbart spela saxofon bakom hatt och solglasögon. Som för att säga: ta inte för givet att jag tänker sjunga överhuvudtaget. Den i augusti 70-åriga irländaren har ju rykte om sig att vara oförutsägbart trumpen.
Men i kväll har han ett oväntat ess i rockärmen. Dessutom är han sällsynt generös med sjuttiotalsrocken. Vi får en makalöst svänging ”Wild night”, en vacker ”And the healing has begun” och när bandet brister ut i en publikfriande ”Moondance” drar publiken en lättnadens suck.
Sedan händer det, i hans trallvänligaste hit. Just under raden ”Days when the rains came” är det som att vrida på en kran. ”Brown eyed girl” må vara mer än lovligt uttjatad, men det är verkligen ett moment att se publiken sjunga allsång i sina ponchos.
Medan scentekniker täcker över instrument med presenningar och frenetiskt torkar förstärkare sjunger Sir Van sedan en jublande ”Bright side of the road” som existerade inget regn i världen. Det verkar finnas ett direkt samband mellan mängden regn och hans humör. Ju blötare väder, desto gladare Van.
En sagolik regnbåge hänger över Skeppsholmen när han vankar av scenen en stund senare.