POP Det går att säga mycket om den musikaliska utveckling Ane Brun har gjort från den trevande debuten ”Spending time with Morgan” till i dag. Om alla elektroniska element som har växt in i låtarna. Hur den akustiska valpigheten har försvunnit och hur arrangemangen vecklat ut sig som resta vita segel. Röstmognaden.

Men, det mest imponerande med Ane Brun 2015 handlar om sångerskans självsäkerhet. Få skandinaviska artister har samma självklara trygghet och integritet i sitt artisteri. Speciellt inte den sorten som aldrig känns forcerad eller påtvingad.

Mer än någonsin genomsyrar just det ”When I’m free”, ett album som har tagit ännu större kliv mot de Kate Bush-reverbiga och laddade stämningar som fängslade så på förra ”It all starts with one”. Allt är lättare nu. Mer otvunget, om det nu någonsin var motsatsen. Och ja, ännu mer självsäkert.

Själv pratar Ane om hur hon med sjunde albumet har blickat tillbaka till 90-talets triphop. Det märks här och där men mest på det dovt Portishead-ettriga trumspelet i ”Directions” eller i den Beth Gibbons-förföriska ”Better than this”.

Men det vimlar av briljanta låtar som nästan alla har olika infallsvinklar på Bruns imponerande uttryck. Kinapopen i ”Shape of a heart”, souliga ”You lit my fire”, det Peter Gabriel-bombastiska öppningsspåret ”Hanging”. Mäktiga ”Black notebook”.

Resultatet är ett album som blir svårslaget den här hösten och jag kan faktiskt inte vänta tills sångerskan välter ut låtarna på scen.
För så här fri har Ane Brun aldrig låtit.

BÄSTA SPÅR: ”Black notebook”.

 LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!