The Libertines har just gett ut sitt tredje album ”Anthems for doomed youth”. Ett album som jag, vi – troligen också de själva – aldrig trodde skulle bli av och som min kollega Kristin Lundell belönade med fem rungande plus. Samtidigt faller höstens första ruskiga regn mot mina fönsterrutor. Ett regn så Bethnal Greenskt grått att det kunde vara regisserat av Peter Doherty själv.

Så vad passar bättre än att plocka fram en Emily Dickinson-diktsamling, göra en kanna te och ta en titt i backspegeln på det bästa som The Libertines, Babyshambles och Peter Doherty gjort hittills? (Förlåt Dirty Pretty Things). För i synnerhet Libertines två första album är fortfarande så osannolikt bra, den starkaste popmusiken som sprungit ur Storbritannien efter vad vi brukar kalla för britpopen med sina Oasis och Blur.

Jag kan också verkligen rekommendera boken ”The Libertines bound together: The Story of Peter Doherty and Carl Barat and how they changed british music”. En hisnande berättelse om duons naiva drömmar om ett eget Arkadien via gerilla-konserter och internationell succé till det ofrånkomliga knarksammanbrottet.
Som de själva uttryckte det i trasiga brogues och stulna Burberry-rockar i bandets begynnelse.
”Det är antingen toppen av världen eller botten av kanalen”.