POP Det krävs ingen magisterexamen i musikkritik för att slå fast det mest solklara med Lena Philipssons tolfte album: Sångerskan har skrivit låtarna själv den här gången och har uppenbarligen haft kul längs vägen. ”Jag är ingen älskling” låter både inspirerat och självsäkert.
Albumet tar ett tydligt avstamp i den sprudlande showpop som Lena Philipsson har blivit proffs på längs karriären. En slags orupschlagrig och glitterkäck soulpop som skulle smälta in sömlöst i vilket av hennes gig som helst. Den lyfter inte alltid, men är trygg och bekant mark för både fansen och sångerskan.
Men det är när Lena och producenten Anders Hansson skalar av produktionen eller mollstämmer sångerna som materialet biter tag. I låtar som r’n’b-balladen ”Sagas sång”, pianokompade ”En liten pojk” och avslutande ”Adjö farväl” får texterna en ny tyngd. Eller när Ph:s rättframma livserfarenheter i ”Mirakel” ramas in med sval stråksoul. Lena Philipsson vägrar att linda in orden och då träffar de förstås hårdare direkt. Hon är ”för gammal för att lova, för gammal för att tro”, ”har sett så många hjärtan som krossats” och ”har inte många chanser att få börja om på nytt”.
Såna levda rader är alltid svåra att värja sig mot. Precis där hade hon gärna fått gräva ännu djupare.
BÄSTA SPÅR: ”Mirakel”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!