ROCK Samtiden, åtminstone den här i väst, är livrädd för sånt som tar tid. Och – gud förbjude – tystnad. Men den 69-årige Pink Floyd-gitarristen David Gilmour gör sig ingen brådska. Och han har inga som helst problem med tystnad. Hans fjärde soloalbum är inspelat under 5 års tid. Ett pianostycke spelades in för 18 år sedan i Gilmours sovrum. Allt börjar med intonande fågelkvitter och stråkar.
Den motsträviga sävligheten – som också genomsyrar musiken – gör att jag verkligen lyssnar på Gilmour. Som gitarrist har han sällsam feeling och ett magiskt anslag. I albumets mest lössläppta stunder är det ett slags dad rock för pensionerade pappor. Ju mindre groove han släpper in i sin musik, desto gladare blir jag. När ”Rattle that lock” är som tystast är den lika oemotståndligt zen mode-framkallande som ”P2-fågeln”.
BÄSTA SPÅR: ”5 a.m.”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!