Oväntat sårbar Bond-ballad
av
Writing’s on the wall
Capitol/Universal
POP Ledmotivet till en James Bond-film brukar ha en av två uppgifter: antingen hjälpa till att hålla konceptet ungt och få den gamle 60-talsagenten att kännas samtida eller också leverera klassisk Bond-nostalgi och vårda den speciella estetik som omgärdar filmserien.
På senare år har namn som Chris Cornell (”You know my name” från 2006 års ”Casino Royale”) och duon Alicia Keys och Jack White (”Another way to die” från ”Quantum of solace”, 2008) tagit rollen som förnyare och Adele (”Skyfall” från filmen med samma namn, 2012) stått för nostalgin.
När nu Sam Smith får det hedersuppdrag som det de facto fortfarande är att spela in en Bond-låt blir det, föga oväntat, ännu en komposition som knyter an till ”Goldfinger”/”Diamonds are forever”-traditionen.
För det är ju det unga Storbritanniens främste crooner som sjunger ledmotivet till ”Spectre” (svensk premiär 30 oktober). Och som världen ser ut just nu vill förmodligen publiken ha just en storslagen pianoballad med stråkar och elegant balanserade känslor, något vackert som påminner om enklare tider.
Smith gör det onekligen väldigt bra. Levererar återhållet men ändå kraftfullt, med den karaktäristiska tunna falsetten över en refräng som givetvis kommer att göra ”Writing’s on the wall” till en hit och troligen även en modern Bond-klassiker.
Möjligen är det en oväntat soft och sårbar låt för att vara ett Bond-tema, men det känns givetvis bara befriande i ett så gammaldags machosammanhang som det här.