HÅRD ROCK Lite talande är att de stunder som låter bäst på tionde studioskivan är de som ligger längst från ursprungsuttrycket. Ta exempelvis ”Yara’s song”, en bitterljuv halvballad som till sitt arrangemang känns mer Kent än The Cult. ”The rider” är ett såväl tillbakalutat som pampigt outlawstycke som både doftar spagettiwestern och schlager, medan ”Dreamers” bitvis har något Deftones-drömskt över sig. Därför är det extra besvärligt att samtidigt granska hur lite hårdrockbandet Mustasch har att erbjuda. Slentrianballader som ”Someone” går det tjugotalet på dussinet, titelspåret saknar precis det krafthormon som albumet är döpt efter och så fort gitarrerna ska skruvas upp rämnar dramatiken och spänningen. Utvecklingen är emellertid intressant och det ska bli kul att se var den tar bandet framöver.

BÄSTA SPÅR: ”Down to earth”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!