Att han är en bländande gitarrist vet vi redan.
Men i kväll gör inte Joe Bonamassa allt på egen hand. Det är när bluesvirtuosen lutar sig emot sina imponerande musiker som konserten lyfter.

Och inte mig emot.
Senast jag den här allt flitigare Sverigefavoriten glömde han att ta med sig bandet.
Eller ja, det syntes på scen. Problemet var bara att någon hade glömt att det skulle höras också. Medan gitarristen spelade blues så att plyschstolarna dammade på Cirkus gick det knappt att urskilja vad resten av musikerna höll på med.
Den här gången är bandet lyckligtvis närvarande även i ljudanläggningen, vilket är trevligt när varje musiker är en orkester i sig. Joe Bonamassa låter sin konstellation växa fram – från trio till ett komplett sexmannaband byggt på några av världens främsta i genren. Inte minst klaviaturmagikern Reese Wynans. Och det är med alla på scen, en knapp timme in i konserten och med låtar som ”Happier times” och ”Double trouble”, som giget börjar lyfta.
Samtidigt är 38-åringens gitarrspel som vanligt lika bländande som fängslande. Knivskarp ton. Perfekt tajmning. Total instrumentkontroll. Vissa soloögonblick, inte sällan de allra mjukaste, är fullständigt känsloknäckande.
Men trots att New York-sonen gör en vass sista timme är det svårt att känna den riktiga knytnäven i magen i kväll. Inramningen i Globen är lite för smutsfri och apart. Konserten för mycket av en ödslig uppvisning. Och med luckor i stolsraderna, sittande parkettpublik och flera avstängda sektioner är det också svårt att förstå poängen med att Bonamassa ska spela driven men känslosam bluesrock i en jättearena där virveln studsar i ödeläktarna.
Det är en bra kväll. Men en i alla fall lite mer intim lokal hade gjort giget både varmare och mindre tillrättalagt.

FLER KONSERTRECENSIONER HITTAR DU HÄR!