ROCK Har ni någon gång funderat över vad som skiljer en vägg från en annan vägg? Är det förmågan att bära upp ett tak? Skydda mot väder och vind? Eller möjligheten att dekorera och utsmycka?
Den här Sheffield­-gruppens elfte studioalbum känns som en vägg, en kal och föga engagerande betongyta. Det liksom bara är. Står där. Stabilt och rejält och yrkesmannamässigt väluppfört – men sällan något att förundras över eller imponeras av. Lite som om någon gått direkt till att lägga tapeten direkt på reglarna, och glömt att det måste finnas något mellan grund och yta.
För även om ”Def Leppard” har sina stunder, som den sympatiskt poppiga singeln ”Let’s go” eller ”Pyromania”-hurtiga ”Dangerous”, känns det ofta förbluffande hur avmätt albumet är ihopsatt. Förvisso med få riktiga bottennapp eller gigantiska felkliv – vid sidan av den totalt avtändande funkdefekten ”Man enough”, den mest effektiva potensdödaren sedan Nickelbacks ”She keeps me up”, håller materialet en schyst kvalitet utan att göra så mycket väsen av sig.
Ibland är väl en vägg bara en vägg. Och inte så mycket mer.
BÄSTA SPÅR: ”Dangerous”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!