MALMÖ. Det finns band som står på en scen.

Och det finns de som äger den.

Graveyard hör tveklöst till den senare kategorin.

Vi behöver inte hymla med att senaste skivan ”Innocence & decadence” har sina brister. En förvisso härligt analog och jordig skapelse, men samtidigt sällan så sprakande och hudnära som sina rättvist haussade föregångare.

Därför är det i sanning glädjande att se med vilken entusiasm och ansats Göteborgskvartetten tar sig an startskottet på en fyra datum kort sväng på hemmaplan.

Ta bara den exemplariskt sömlöst framförda dubbeln ”Buying truth (Tack och förlåt)” och ”Seven seven”. Frontmannen Joakim Nilsson är så inne i musiken att han nästan skallar omkull mikrofonstativet och att återvändande Truls Mörck roterat till basposition känns väldigt lämpligt, då hans djupa toner ligger mullrande perfekt i helheten. Ljudet är fantastiskt, levande och kraftfullt, och såväl väl beprövade ”Hisingen blues” som nyskördade ”The apple & the tree” låter lika tajt som ett formsytt och övertumlat ålskinn.

Det är ju så här Graveyard helst ska upplevas; på en överfull, hälsovådligt övervarm klubb med blott ett par svettstänk mellan band och publik. En inramning där ”Ain’t fit to live here” blir extra extatisk och explosiv, där ”Uncomfortably numb” attackerar alla nervtrådar samtidigt och där både ”Exit 97” och ”Too much is not enough” låter avsevärt mer laddade än i sina studioversioner.

Men, jo. En speltid på väldigt nära en timme och tio minuter är i sniknaste laget.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!