Det går kanske inte att säga att 1990 är det mest fantastiska året i mänsklighetens historia.

Låt vara att exempelvis frihetskämpen Nelson Mandela frigavs efter 27 år i fängelse, att Östblockets kollaps spred sig till Sovjetunionen eller att gruvan i Grängesberg lades ner. Eller att Alice In Chains presenterade sig för världen i och med ”Facelift”, att Entombed gjorde detsamma i och med ”Left hand path” eller att Megadeth släppte sin kanske finaste stund ”Rust in peace” – ändå dyker nittiotalets första år sällan upp i diskussionerna när höjdpunkterna från det förra millenniet ska räknas upp.

Likväl. Det var just detta år som Opeth för första gången såg dagens ljus, under ledning av dåvarande sångaren David Isberg och med en då blott 16-årig Mikael Åkerfeldt som ursprungligen värvades för att spela bas.

Det där var alltså 1990, vad som kan tyckas vara bisarrt länge sen men den som har koll på sin matte lyckas i alla fall klura ut att det i år var 25 år sedan. Vilket även en viss svensk progensemble också har.

I kväll är det nämligen dags för Opeth att fira karriärens första kvartssekel. Med pompa och ståt. Och naturligtvis med extra flärd. Liksom i fallet med 20-årsjubiléet 2010 satsar gruppen på ett högtidlighållande av det tjusigare slaget, även om man nu höjer snäppet en smula och flyttar in i de riktigt fina salongerna. Aftonens evenemang hålls nämligen i Konserthuset i Stockholm, vanligtvis lika ometal som Siewert Öholms slips, och liksom för fem år sen handlar det om en mastodontföreställning, där den första akten sägs vara vigd åt tvåsiffrigtfirande ”Ghost reveries” (2005), medan andra halvlek ska bjuda på en komplett genomlysning av karriären i stort.

Med andra ord finns det möjlighet att välja och vraka med säker hand ur en diskografi som sträcker sig från ambitiöst harmonistinn death metal till dagens varmt jazziga progrock. En möjlighet att visa upp bandets alla sidor, med mjuka sidan upp.

Vi på Musikbloggen gillar så klart ett gott party. Och stämmer gärna upp i hurraropen då en av Hårdrocksveriges intressantaste karriärer ska högtidlighållas och visas upp till allmän beskådan. Och som en extra fin födelsedagspresent har vi även beslutat oss för att bjuda på några tips och önskningar om låtar som kan göra firandet till en rejäl praktfest.

Så schysta är vi ändå.

”In mist she was standing” (”Orchid”, 1995)

På något sätt känns det ju logiskt att börja från den absoluta början – med det stycke som presenterade bandet för mig och så många andra. Som öppningsspår på debutskivan satte denna 14-minuterskomposition tonen för det som komma skulle. Med snirklande gitarrslingor, en ”Åkis” som sjunger i ett något högre tonläge än senare i karriären och med nog med riff och solon för att egentligen fylla ett helt album.

Jag säger inte att den är något utomordentlig milstolpe i karriären. Bara att den var först. Själva ursprunget en glimt av den talang som senare skulle bli så uppenbar. Och som ett bevis på hur långt Opeth faktiskt har kommit från sig själva, så här 20 år efter dess release. Och speciellt då den inte har framförts live sedan 1996.

”The drapery falls” (”Blackwater park”, 2001)

Emellanåt, när jag önskar påminna mig själv om vilken sopa jag egentligen är, brukar jag återvända till min kortrecension av ovan nämnda album i Close-Up #44 våren 2001. Förvisso ingen sågning per se, men att ge plattan ett nesligt fem-av-tio-betyg är naturligtvis snålt till gränsen till det rent av korkade.

Jag får försvara mig med att jag där och då inte hade vare sig tid eller tålamod att på allvar sätta mig in i Mikael Åkerfeldts svindlande visioner. Var inte riktigt mottaglig för tiominuterslåtar likt denna. Förmodligen för intellektuellt och smakmässigt omogen för att lyckas uppskatta utmanande musik av detta slag.

Förvisso har jag gjort avbön flertalet gånger sedan dess, och var dessutom en av de som jublade högst då combon valde att framföra skivan i sin helhet under tidigare nämnda 20-årsfest. Och även om detta stycke naturligtvis var en del av denna rekapitulation går det knappast att sladda förbi det även nu. Det skulle ju vara lika dumt som att, likt vissa tydligen har gjort, ge albumet ett offentligt underbetyg.

”Folklore” (”Heritage”, 2011)

”The devil’s orchard” används ofta när det gäller att hitta representanter för ”Heritage”-skivan, den första i bandets senaste fas som är helt death metal-befriad, vilket känns aningen märkligt. För nog är den här folkmusikanstrukna filten desto varmare och mysigare.

Som ett exempel på brytningen mellan två tydligaste soundbrott är det här därför åtta minuter och sjutton sekunder som förklarar mer än några ord i världen. Här märks tydligt spår från Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-visioner samtidigt som temperamentskiftet sex minuter in i låten tar känslorna längre och högre.

Eller, som jag skrev då jag placerade den överst på min lista över 2011 års bästa låtar i rockgenren:

”Den är ju som en saga i sig. En komposition som med snillrik känslighet följer de episka förutsättningar som ges när det knarrigaste av kynnen tillåts bre ut sig över åtta minuter och sjutton sekunder. Famntaget läggs med spröda folkmelodier om medvetandet och leder dig fram mot det galopperande crescendot. I sanning – en saga i sig. ”

Att få höra den i kväll skulle ju vara rent av… ja … sagolikt.

”Soldier of fortune” (2006)

Ursprungligen undansmugen som bonusspår på den något sentillkomna deluxeutgåvan av ”Ghost reveieres” är detta en av gruppens starkaste covers. Och då finns det ju ändå några sådana, med bland andra Alice In Chains ”Would?” och Marie Fredrikssons ”Den ständiga resan” som tänkbara motkandidater.

Vissa kommer säkert hissa röd flagg här och hävda att Opeth i en livesituation undviker att framföra andra artisters material, men det stämmer inte riktigt. En arkivslagning gör gällande att detta Deep Purple-spår gjorde sin konsertdebut redan 2003 i Toronto, Kanada, och sen hängde med vid spridda tillfällen ända fram till 2009 års ”Watershed”-turné. Enda gånger i Sverige tycks dock vara i Göteborg den 22 september för tolv år sedan, vilket skulle göra det extra festligt och mysigt att få sig David Coverdales gamla paradnummer till livs då det vankas 25-årskalas.

”Faith in others” (”Pale communion”, 2014)

Via sms från andra sidan Atlanten hojtar Markus Larsson till om att den här ömma balladen måste vara med. Och – vem är jag att protestera? För nog har Kiruna-Hitler fog för sin önskan då han skriver:

”Den måste vara med för att det är den vackraste låt Opeth har skrivit.”

Svårare än så behöver en motivering inte läggas fram. För som avrundning på senaste studioalbumet är den här låten närmast perfekt, då den också visar exakt hur långt de senaste 25 åren har tagit Mikael Åkerfeldts musikaliska resa. Ställd bredvid förstnämnda ”In mist she was standing” är det svårt att se att det egentligen skulle handla om samma grupp, då Fredrik Åkessons gitarrtoner är så luftiga att de svävar runt öronen och Joakim Svalbergs klaviatur målar jordtoner på väggarna.

Det är väldigt långt från Sörskogen, Huddinge, 1990. Men ändå så mycket Opeth att låten som få andra knyter ihop säcken runt en karriär vars enda konstant har varit att den aldrig har stått stilla.

Och därför ska det bli extra spännande att se var dess kommande decennier tar dem.