I 80 minuter är det lite stelt och nervöst.

Sen får gruppen nästan glädjefnatt.

Summan blir likväl ett fint och förtjusande 25-årsfirande, även om det riktiga praktkalaset kommer av sig.

På ett sätt får jag se mig tvungen att kasta in en smällkaramell i debatten här.

Jag är nämligen inte helt övertygad om att det där med att hemmaplansgruppen faktiskt tjänar på att framföra skivor i sin helhet, vilket sker även nu när karriärens första kvartsekel ska högtidlighållas och firas på tjusigaste sätt.

Respekten när Opeth under konsertens första akt hänger sig åt en komplett och kronologisk rekapitulation av tioåringen ”Ghost reveries” blir nämligen aningen för stor. Koncentrationen en smula påtvingad, nyporna för strama och käkarna koncentrerat sammanbitna, vilket Mikael Åkerfeldt också betonar när det har ringt in till akt nummer två:

– Det där vi gjorde nyss var väldigt läskigt. Men nu har vi druckit en massa sprit, så nu känns det mycket bättre.

Detta beror inte så mycket på att exempelvis ”Ghost of perdition”, ”Reverie/Harlequin forest” eller ”The grand conjuration” inte låter bra. För det gör de. Speciellt då Joakim Svalberg kliver fram med nya klaviaturarrangemang som lyfter kompositionerna till nya dimensioner och styrkan i de grövre partierna hotar att spränga de imponerande orgelpipor som tronar högt över scenen.

Men liksom i fallet med gruppens förra födelsedagskalas, då man på Cirkus för fem år sedan ägnade hälften av speltiden åt ”Blackwater park”, blir det ofta forcerat snarare än lyckorusigt. Nervöst och en smula ängsligt. Grymt att det görs och spännande som initiativ, men sällan så genomgående världsbäst som det skulle kunna vara.

Därför blir andra akten desto gladare och festligare.

Då ”Ghost reveries”-bojorna har kastats verkar det som att kvintetten faktiskt har kul på riktigt. Med möjlighet att välja fritt ur diskografin läggs fokus på Opeths mindre dödsmetallskrovliga stunder – och med ens blir partyt så festligt som det borde ha varit från start.

Och dessutom är det ju alldeles för sällan vi får höra hårdrock i så tjusiga salonger som Stockholms konserthus.