ROCK ”Vi åkte aldrig ut till havet”, sjöng Lars Winnerbäck på senaste albumet ”Hosianna” för två år sedan.
Nu, på den första nya låt han släpper sedan dess, förkunnar han att han har köpt en bil. Bland annat för att åka ut till havet.
Jag har haft invändningar förr mot Winnerbäcks nöjdhet med att bara vara lika delar Lundell och Thåström, att det inte verkar finnas någon större ambition att hitta en mer egen väg och rikta om kursen en liten aning, på det sätt som till exempel Håkan Hellström lyckas göra på varje nytt album.
Att sjunga om bilen som en väg ut och bort har många gjort i rockhistorien, och när Ulf Lundell importerade Bruce Springsteens bileskapism till Sverige blev den rosa Cadillacen till en blå Range Rover. Winnerbäcks bil är ”svart som korpen på Athena”.
Men att som Winnerbäck plocka upp den romantiken nu, när miljövindarna av ren och skär nödvändighet – läget börjar som bekant bli akut – åter blåser i debatten, förstärker den lite stagnerade känslan kring musiken. Vi får hoppas att han åtminstone har köpt en Prius eller en Tesla.
Signalen Winnerbäck vill skicka ut med metaforen är emellertid att han mår bra igen, bilen ska han främst ha för att köra till sin blivande fru i Oslo. Och han tecknar några väldigt fina bilder av kärlek – ”den gamla spegeln är hel igen, och där står du och jag” – över ett uttryck som i allt det välbekanta trots allt känns högst gediget och alldeles uppenbart från hjärtat. Att gjuta glöd i en låt om lycka är en svår konst men Winnerbäck klarar det.
Således kommer han undan den här gången också. Den gamle grubblaren låter nästan oförskämt harmonisk och den annalkande 40-årskris som ibland kunde skönjas på ”Hosianna” tycks avlägsen nu.
Han fyller förresten på måndag.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!