EDM-mullrande bas och stora gester. Modernt och mer visuellt.
Bring Me The Horizon har blivit en totalupplevelse som snart är redo för de stora arenorna.

Konserten ska strax börja när en hel hög fans plötsligt gallskriker i arenan. Någon av medlemmarna har just skymtat förbi i de nedsläckta kulisserna.
Bring Me The Horizons konserter har länge varit kvällar när alla över 23 höjer medelåldern, markant. Det blir inte mer Beliebers-stämning på en metalkonsert än så här. Det är menat som något positivt.
För precis som det har varit i Sverige i flera år nu bär fansen upp det här bandet från första ackord. Och samspelat blir allt tajtare. Om Oliver Sykes förr ibland fick kämpa för att styra publiken behöver den omedelbara frontmannen numera bara vifta lite för att massan ska börja röra sig. Bandets ständiga mosh-manövrar är i gång på sekunder. Fansen hoppar som om de vore robotsynkroniserade.
För varje album har BMTH putsat bort de råaste metalinfluenserna och blåst upp gesterna. Med nya skivan ”That’s the spirit” har bandet tagit sitt största steg hittills i just den riktningen. Mot starkare refränger och mer tillgängliga melodier. Det präglar också kvällens spelning, som med bara ett par undantag hämtar material från de två senaste plattorna. Djupbasen mullrar mer än någonsin. Det låter oftast så pumpande elektroniskt att det krävs mirakelhörsel för att upptäcka gitarren. Samtidigt har Bring Me The Horizon blivit en allt mer visuell upplevelse. Ljusshowen på ledskärmarna skulle kunna vara kuliss på vilken house-spelning som helst. Det konfettikryddade scenspråket har mer gemensamt med moderna arenaband än aggressiva metalakter.
”Det här är vår största spelning i Sverige någonsin” säger Sykes mitt i giget.
Jag blir inte förvånad om arenan och publiken är ännu större nästa gång. BMTH är redo för det.

FLER KONSERTRECENSIONER HITTAR DU HÄR!