Mötley Crüe
Globen, Stockholm.
Längd: Strax under 110 minuter.
Publik: 10 908.
Bäst: Nikki Sixx eldkastarbas.
Sämst: Vince Neil.

Det är över nu.

Det är bra.

Det räcker så här.

För att sätta den här showen i något slags rimligt perspektiv måste vi snurra tillbaka klockorna ganska så exakt 164 dygnsvarv.

Då gjorde Mötley Crüe en så sorglig ursäkt till spelning som dragnummer på Sweden Rocks andra kväll att ett minus var det enda rimliga omdömet. Jag satte det inte i tidningen, men jag stödjer det helhjärtat och ärligt. Aldrig har jag sett ett band på en avsedd toppnivå uppträda så taffligt och respektlöst, orepat och nonchalant.

Efter en sådan grundstötning i bagaget finns det naturligtvis bara en väg att gå, och det är uppåt. Och nog för att kvartetten i alla fall försöker vandra den vägen på det som ska vara gruppens sista Sverigekonsert någonsin.

Det låter ju till exempel inte så bedrövligt som i juni till att börja med. Må vara att ”Girls, girls, girls” dundrar fram utan ett uns av brunst, att Mick Mars tycks spela i sin egen lilla värld under ”Wild side”, att ”Smokin’ in the boys room” svänger sämre än ett oljeborrtorn och att poängen med att Vince Neil över huvud taget har en gitarr på trindmagen i ”Same ol’ situation (S.O.S.)” är oklar – det verkar i alla fall finnas ett uns av vilja i avskedsfesten.

Showen är naturligtvis braskande och eldfängt stor. Påkostad och lyxig, med en räls över halva arenan där Tommy Lee får åka upp och ner samtidigt som han spelar något som ska liknas vid ett trumsolo till populära hits och dancebeats. Några korgar som för ut Neil och Nikki Sixx över publiken i ”Kickstart my heart”. En eldsprutande bas. Konfettiregn och gnistbomber.

Men det bestående intrycket av avskedet är ändå en rad frågor:

Vad är det för språk frontmannen uppfinner i de låtar där konditionen sinar (många är ju de)?

Varför envisas de med att släpa ”Anarchy in the U.K.” i smutsen?

Varför låter de emellanåt inte som att de ens är intresserade av att spela samma låt?

Vem kom på nödvändigheten i att låta Mars stå och dra i svajarmen i fem plågsamma minuter?

Det är nog lika bra att det är över nu. Att punkten sätts i vattenfast bläck, att debaclet skrivs in på vilohem och att medlemmarna får ägna sig åt något de brinner för. Vilket uppenbarligen inte är Mötley Crüe.

Tack och hej.

Men det räcker så.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!