Startsida / Inlägg

Chelsea Wolfe om scenskräck, GoT och svenska Döden

av Rebecka Ljung
Chelsea Wolfe. Foto: Shaina Hedlund.
Chelsea Wolfe. Foto: Shaina Hedlund.

Nu är hon här. Drone-metal-folk-konstmusikern från Kalifornien. Chelsea Wolfe är en av få artister i år som fick undertecknad att lyssna på samma skiva igen och igen och igen, från början till slut, tills en nästan mår illa av överdos ni vet?

Den 31-åriga sångerskan, gitarristen och pianisten turnerar Europa med sitt femte, årsfärska studioalbum ”Abyss” och i kväll spelar hon i Stockholm.

Men först berättar hon för Musikbloggen hur det känns att höra sin musik i ”Game of thrones”-trailern, om favoriterna i Sverige och Norge, att bli sedd som ”gotharen” och hur hon försöker väva in hopp i mörk, mörk musik. Lyxig långläsning, varsågod:

Hej Chelsea! Jag har hört att du lidit av scenskräck tidigare. Stämmer det?

– Det har alltid varit en konstig grej för mig, för hur mycket jag än älskar att skapa musik, kommer det inte naturligt för mig att stå sådär framför andra. Det är något jag har lärt mig att göra, för jag vill kunna dela min musik live och få en riktig upplevelse med en publik.

Har du lyckats bli av med skräcken nu?

– En del kvällar är lättare än andra, beroende på energin, humör och spelställets ljud, men hursomhelst tvingar jag mig själv att kliva upp på scenen. När jag väl spelar låtarna kan jag förlora mig själv i musiken, och när jag har tagit mig igenom en show och gett allt, känner jag mig som bäst och starkast.

Du växte upp omgiven av countrymusik, va? Hur hittade du din musikstil? Vad behöll du?

– Ja, min pappa spelade i ett countryband när jag växte upp, så jag exponerades för massor av jättebra gammal country, som innehåller mycket ärligt historieberättande och låtar om krossade hjärtan och verklighet.

– Jag hakade upp mig på det i ung ålder och ville göra ärlig musik. Mina föräldrar introducerade ig också för andra sorters musik – rock, folk och blues – och mina systrar och jag lyssnade på R&B, så många olika influenser slogs samman under åren, och formade min egen musikstil.

Det sägs att du tycker ditt första album var jättedåligt. Stämmer det?

– Ett osläppt album från 2006 [”Mistake in parting”, reds. anm.] som tyvärr hamnade på internet var mitt första experiment i en studio med producenter, och jag var inte redo. Låtarna var överdrivna och för personliga och jag var inte bekväm med min röst än… Senare gjorde jag ”The grime and the glow” 2009, på samma sätt som jag spelat in som barn: På min gamla Tascam 8-track. Jag började från början.

Hur känner du för ditt senaste album, ”Abyss”?

– Jag tog lång tid på mig att sätta ihop demos, ihop med min bandkamrat Ben Chisholm, och i studion var det väldigt intensivt. Sen var det mycket fram och tillbaka med mixningen för att få till låtarna precis rätt. Så jag behövde kliva tillbaka och få lite distans från skivan sen, men jag kan uppskatta den nu.

– Ju äldre jag blir, desto mer klarar jag att redigera mig själv, och den här gången har jag låtit mig själv och min röst vara mer råa och sårbara. Det var väldigt mycket samarbete bakom skivan, så därför är det kanske lite lättare för mig att säga att jag älskar många av de här låtarna och är nöjd med helheten.

Vad handlar singeln ”After the fall” om?

– Det är en enkel dystopisk kärlekslåt. Den handlar också om mina problem med sömn och drömmar, att jag känner mig fast i en dröm, och också om känslan av att flyga hem från en Europaturné eller köra västerut (hemåt) på en USA-turné, att jaga solen, i ett slags vaket drömläge.

Ingmar Bergman och skandinavisk folkmusik – hur inspirerar det dig?

– När jag var ung och såg ”Det sjunde inseglet”, stod karaktären Döden verkligen ut för mig. Jag blev lite förtrollad av den. Jag började utforska döden som ämne i många saker jag skrev. Den starka kontrasten och sträva skönheten i hans filmer inspirerade också min visuella estetik i flera år efteråt.

­– Ett av mina favoritband just nu är Wardruna. De har en ny approach i norsk folkmusik. Jag känner att det verkligen lugnar mig, men samtidigt är djupt kraftfullt och motiverande.

Vad har du för relation till Sverige, utöver Bergman-intresset?

– Jag har varit här några gånger, mest i Stockholm, men skulle älska att få se mer. Häromkvällen spelade jag i Göteborg. Jag vet inte om en alltid kan förklara varför en känner en dragning till en viss plats, men Sverige är definitivt ett av mina favoritländer. Det är vackert och jag älskar människorna.

I Stockholm spelar du i lokalen Slakthuset, på klubben ”Tänk på döden”. Känner du dig ibland typecastad som en gothare? Känner du dig själv som en mörk person?

– Min musik är väldigt mörk, ja, men den bygger på verkligheten. Sanningen om världen är inte alltid ljus, den är ofta ful, och jag speglar det i mina låtar – men jag försöker ändå få in lite hopp eller alternativa slut i sorgliga historier ibland.

– Ja, jag tycker att jag ofta mistass för bara ”en gothare”, fast jag egentligen har en så bred uppsättning influenser, från färgstarkt till mörkt, som jag sätter ihop på mitt egna konstiga sätt. Men det är inget som stör mig, eftersom jag placeras under många olika stämplar och genrer. På ett sätt stämmer alla, för jag experimenterar med många olika sound.

Din musik har spelats i trailers för ”Game of thrones” och ”Fear the walking dead”. Vad innebär det för dig?

– Jag inspireras av soundtracks och biofilmer, så att se min musik till så intensiva bilder är väldigt coolt. Och att kunna tjäna lite extra pengar på nåt sånt, som jag kan stoppa in i turnén eller utrustning till min hemmastudio är väldigt användbart.

Vilken film eller serie skulle du helst höra din musik i?
– Det vore en dröm att vara med på ett Werner Herzog-soundtrack!

Sist men inte enklast eller minst: Vad är det viktigaste i livet för dig?

– Som artist är det viktigt att du är sann mot dig själv och gör den typen av musik eller konst som tillfredsställer dig, i stället för vad du tror att någon annan vill ha av dig. Många av mina låtar handlar om att kämpa på mot oddsen, för det kommer alltid situationer och människor som försöker dra ner dig. Även om min musik är emotionell och tung, handlar den om att hitta styrka.

Chelsea Wolfe. Foto: Shaina Hedlund.
Chelsea Wolfe. Foto: Shaina Hedlund.
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Frida Willander
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB