Raverockarna i The Prodigy tog med nya albumet till Sverige och gav ett bra gig. Bra, men inte mycket bättre. Publiken är värd mer överraskningar, kommunikation och variation.

Det är söndag, dagen efter Halloween. De brittiska raverockarna i The Prodigy underhöll utklädda Oslobor på lördagen. Nu har de dragit loss låtlistan från golvet, åkt till Stockholm och tejpat fast den på Hovets scen.

Trion är utrustad med tuffa turnémusiker, rök och en imponerande ljusrigg som nästan konstant bländar med stroboskopflimmer. Trummorna bankas löjligt hårt, på ett bra sätt, och grundaren Liam Howlett sköter synthhörnan, medan sångarna Keith Flint och Maxim studsar fram över scenen. Energi saknar de inte.

Flint vrålar dock att han inte hör svenskarna. Sen upprepar mannen med clownfrisyren sina favoritfraser: ”All the fucking people in here! My people!”. Artisten kräver mer uppmärksamhet från ”sin” publik. Men publiken ger tyvärr inte sitt hjärta till Flint, hur mycket han än gapar.

De tio första raderna framför scenen är här för att röja, men läktaren är inte ens halvfull och stämningen i arenan förblir ganska… stum.

Är det bara söndagens fel? Nej. Det saknas genomtänkta mellansnack och publikkontakt. En bov är nog också faktumet som bandgrundaren Howlett nyligen sa, helt nöjt, i en intervju: The Prodigy vill inte förändras. ”Ravemusikens gudfäder” och ”pionjärerna inom big beat” vill inte utvecklas, utan gillar att spåren blir väldigt lika ibland.

Men för en konsertbesökare är det inte lika festligt när låtarna flyter i varandra som ett monotont brus från 90-talet. Konserten är bra, men inte fantastisk.

Med undantag för de fetaste hitsen, förstås. I förr kontroversiella ”Smack my bitch up” får frontmännen med sig publiken både med händerna i luften och sång, efter lite instruktioner. Effektfullt!

”Firestarter” är också en (tippad) succé. Keith Flint går helt upp i låten och stöter ur sig extra släpiga, raspiga guttural-”yeeeaaah”. Låten som många pumpade i lurarna på väg till spelningen blir alltså samma som ekar i skallen när vi far hem. Jag som ville bli överraskad.