Det är ju svårt att inte bli golvad av Floor.

Hon är så långt ifrån en standardparkett; ärlig och röststarkt närvarande.

En bättre värvning kunde Nightwish knappast ha gjort.

Minnesstarka kommer måhända ihåg debaclet som utspelade sig i oktober 2012. Mitt under en pågående USA-vända skildes bandet från svenska Anette Olzon och blixtinkallade holländska Floor Jansen mitt under den världsturné som följde på då aktuella skivan ”Imaginaerum”.

Det som då tycktes vara en tillfällig vikarielösning är nu en konstant. Och det ska Nightwish vara väldigt glada över. För efter två sångerskor som inte riktigt har passat in i konceptet live, den kyliga operadivan Tarja Turunen och den hurtigt gemytliga bullmamman Olzon, är den 34-åriga vokalissan precis den samlande kraft gruppen behöver.

För även om den Finlandsrotade ensemblen bjuder på en show som ändå känns några nummer för stor för arenan – med eldar, rökkanoner och gnistregn i exempelvis ”Shudder before the beautiful” och ”Storytime” samt konfettiregn i avrundande jättestycket ”The greatest show on earth” – är det frontkvinnan som bär showen.

Avsevärt mer metal än sina föregångare, iklädd nitar och tajt skinn, äger hon scenen. Gör bland annat ”Ghost love score” och ”Ever dream” till sina egna och bonar golvet gnistrande blankt med den del av fanskaran som eventuellt hyser tveksamhet om hennes närvaro.

Men det finns ju ändå svackor. I en repertoar som inte håller hela vägen i närmare två timmar blir ”Stargazers” långt ifrån någon stjärnsmäll och ”The islander” redan som sjätte nummer ett sänke för såväl temperament som tempo.

Det finns alltså fortfarande saker att jobba på. Skruvar att tajta för att det grandiosa konceptet ska kännas helgjutet. Men just nu känns det som att Nightwish är närmare än någonsin.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!