Frontmannen Bernard Sumner är bäst med gitarr.
Men New Order når högre ju mer elektroniska de blir.

Bernard Sumner var den ofrivillige frontfiguren redan när New Order bildades 1980, som en synthigare fortsättning på Joy Division efter sångaren Ian Curtis självmord.
59-åringen verkar fortfarande inte speciellt bekväm i spotlighten, och i de nummer när han ställer undan gitarren och gör några tafatta dansmoves får han helst hänga på sig sin Gibson så fort som möjligt igen.
Rent pinsamt blir det när Sumner håller fram micken mot Tom Chapmans bas, för att visa att Chapman minsann spelar de karakteristiskt diskantiga slingorna lika bra som avhoppade originalbasisten Peter Hook.
Den sortens coverbandsgyckel ska ju inte eviga rockesteter som New Order hålla på med.
Dessbättre är Manchester-bandet medvetet om sina visuella begränsningar, bäddar oftast in scenen i halvdunkel och låter videoprojektioner och laser stå för det mesta av showen.
Och precis som på det oväntat inspirerade nya albumet ”Music complete” – deras första med nyskrivet material på tio år – är de bättre ju mer klubbigt elektroniska de blir.
Nya låtar som singeln ”Tutti frutti” och housiga ”People on the high line” är de facto de som på allvar får i gång showen och retrodansanta ”Plastic” står sig mer än väl jämte synthiga popklassiker som ”True faith” och ”Bizarre love triangle”.
Det sprakar kanske inte riktigt som förr men New Order klarar sig ändå elegant ur retrofällan, det hörs att de fortfarande är intresserade av vad som händer omkring dem.
Samtidigt vårdar de fint var de kommer ifrån. Joy Divisions odödliga ”Atmosphere” och ”Love will tear us apart” framförs allt annat än pliktskyldigt och blir även visuellt en värdig hyllning till Ian Curtis.