Priset existerar tyvärr inte.
Men om det fanns skulle Father John Misty bli årets rockentertainer.
”Det är inte tv. Det är HBO.”
Det är en känd slogan som för några år sedan försökte beskriva hur mycket bättre den amerikanska kabeltv-kanalen var än sina konkurrenter.
Samma slogan går att översätta till rockmusiken och 2015:
Det är inte underhållning. Det är Father John Misty.
Father John Misty heter egentligen Joshua Tillman, föddes i Rockville, Maryland, och slösade ett tag bort sin tid genom att vara trummis i indiefolkbandet Fleet Foxes.
Men efter två soloalbum, varav det senaste ”I love you, honeybear” måste betraktas som en av årets bästa skivor, har han blivit en artist som kan ta över ett rum genom att vicka lite avmätt på handen.
Han spelar rollen som en livstrött, cynisk och deprimerad lobbycrooner perfekt. Det magnetiska kraftfältet runt honom omfamnar hela Spegelsalen på Berns efter några sekunder.
De magnifika låtarna är evergreens skrivna i dag. De ironiska, sarkastiska, ilskna och sorgsna texterna är så raffinerade och roliga att man vill läsa upp dem högt, utan musik. Bandet kan växla från lågmäld, plockande folkpop till ett öronbedövande Birthday Party-slammer på en sekund. Sången får kristallkronorna att skaka.
Men det främsta instrumentet är Father John Mistys gängliga kropp och hur han rent fysiskt gestaltar musiken. Han faller ner på knä minst sju gånger i första låten, släntrar runt med mikrofonstativet över huvudet, sågar sig aggressivt över nacken med mikrofonsladden och accentuerar en komisk poäng med ögonbrynen. Han är en teaterföreställning och ståupprutin på två långa ben.
Vilken annan artist har ett inbyggt humormoment i sin bästa ballad där publiken ska skratta och busvissla på en given signal?
För säkerhets skull förstärker Father John Misty effekten i ”Bored in the USA” med förinspelade burkskratt också, vad annars?