Det vi får: En basist som tutar i ett munspel, en trummis som bankar med händerna och två gitarrister i parti och minut.

Det vi inte får: Så mycket av David Coverdales röst.

Förvisso är det lätt att ironisera över den hybrisfyrverkeri som är Whitesnakes senaste studioskiva. Att sisådär 40 år senare spela in nya versioner av mer eller mindre genomklassiska Deep Purple-låtar tyder på fantasilöshet och inspirationsbrist bortom det acceptabla, och torde inte kunna ligga till grund för ännu en turnésväng.

Samtidigt går det inte att bortse från materialets glans och tidlöshet, vilket i kväll inte minst märks i en nervigt hudnära version av ”Soldier of fortune” med Coverdale och gitarristen Joel Hoekstra längst fram på scenkanten eller en långsamt juckande ”Mistreated”.

Med detta sagt: Mycket är i övrigt sig likt i ormgropen.

Med noll nyskrivet att pliktskyldigt presentera borrar gruppen nostalgiskt sig ner i den egna diskografin. Det låter alltsomoftast hyggligt, kompetent och sällan passionerat på allvar, på ett sätt som gör att fallgroparna blir desto mer förödande.

Att Tommy Aldridge spelar trummor med händerna i sin uppvisningssektion (fem minuter) må vara hänt. Men att detta strax innan har föregåtts av självgott tonsprutande tourettesharanger från såväl Hoekstra som Reb Beach (sammanlagt sju minuter) gör att all laddning som ändå har byggts redan har tagit taxi hem innan det är dags för basisten Michael Devin att visa upp sina färdigheter – på munspel.

Dessa svårmotiverade svackor blir extra förödande då frontmannen själv ofta kämpar med sin roll. Han kraxar så fort tonregistret sträcker sig högre än det avslappnade, lämnar över flertalet partier till sina medmusikanter eller publiken och försvinner från scenen i långa stunder.

Låtarna är bra, javisst. Men de förtjänar bättre än så här.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!