POP/SOUL Popvärlden har inte särskilt många lägereldar längre, artister som väldigt många kan samlas kring och få kan tycka illa om. Framför allt är det i det alltmer streamade tiotalet försvinnande ont om den sortens superstjärnor som säljer 30 miljoner album.
Men så många exemplar gick åt av ”21”, Adele Adkins förra skiva från 2011. I Storbritannien är ”21” århundradets bäst säljande album och det fjärde bäst säljande genom tiderna.
Hur en åtminstone på ytan fortfarande påfallande ”vanlig” 27-åring från London klarar av att hantera förväntningarna på uppföljaren övergår mitt förstånd.
Men trots allt som står på spel finns det ingen känsla av ängslig spekulation över ”25”, Adeles tredje album.
Sångerskan och låtskrivaren levererar nästa kapitel i den hjärtesorgssaga som blödde och blossade så intensivt på ”21”. Såren håller på att läkas men känns fortfarande, och Adele lyckas med enkla ord få väldigt mycket sagt om självrannsakan, ånger och känslomässig vilsenhet. Det är så naket och ärligt att det väldigt sällan känns banalt eller övertydligt, och det handlar förstås inte minst om hur hon sjunger.
I inledande ”Hello” hugger det till varje gång Adele kommer till orden ”it’s me”, det hörs hur nervös hon har varit för att ringa det där samtalet. I akustiska ”Million years ago” får hennes gamla Ella Fitzgerald-fäbless flöda när Adele sjunger djupt, djupt och lite nostalgiskt om den ungdom som i backspegeln ter sig mer sorglös än den troligen var.
En lika gedigen samling ballader som den här lär det dröja innan ni får höra på en ny skiva. Aningen svårare har Adele att beröra i de lite större anlagda pop- och r’n’b-färgade numren, som ”I miss you” och ”Water under the bridge”. Och om det någon gång möjligen känns som att Adele faktiskt spekulerar lite är det i ”Send my love (to your new lover)”, bidraget från Max Martin och Shellback. Texten är ett av albumets mest kraftfulla statements men den kontrast mellan mörker och ljus som den svenska superhitduon möjligen försöker åstadkomma med sin lätt calypsogungande r’n’b händer inte riktigt.
Adele behöver emellertid inte oroa sig.
För det är ju det exceptionella uttrycket som har tagit henne dit hon är. Och på ”25” rymmer det fler nyanser än någonsin.
Pianosånger som den sobert stråkanstrukna ”Love in the dark” och nakna ”All I ask” kommer att leverera lika delar tröst och bitterljuv smärta till miljontals kärleksstukade lyssnare världen över den här vintern, och troligen mycket längre än så.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!