GÖTEBORG. New York-gruppen kan skatta sig lycklig för att den vid skilda tillfällen har kunnat utnyttja två av genrens coolaste basister.

Förvisso blev Dan Lilkers dagar i gruppen förhållandevis få, men sedan hans avhopp för 31 år sen har Frank Bello fyllt positionen, ständigt med sitt instrument lårlågt hängande utmed benet.

I skarven mellan The Haunted och kvällens huvudakt Slayer är det också 50-åringen som sliter varg strax bakom de mer avmätt framträdande medlemmarna Joey Belladonna och Scott Ian, övertänt snubblande redan i ”Caught in a mosh”, körsäker i ”Fight ’em til you can’t” och en ”In the end” då vikarietrummisen John Dette flankeras av bilder på Ronnie James Dio och ”Dimebag” Darrell.

Hur bra detta emellertid funkar i många stycken går det inte att sticka under stol med att Anthrax årsmodell 2015 har vissa problem. Även under ett snävt tajtat 60-minutersset spelar gruppen 2,5 covers (Joe Jackson, Trust och S.O.D.) och de enda gångerna det tänder till på allvar är när den besöker sin mest hyllade 80-talsperiod.

Lägg exempelvis ”Among the living”, ”Madhouse” eller ”Indians” bredvid nya ”Evil twin” och du märker fallhöjd. Att det inte finns någon egentlig kvalitetskoppling mellan Anthrax då och nu. Att låtarna håller så olika klass att det egentligen kan vara två olika band som har skrivit dem.

Förvisso säger Ian att kommande albumet ”For all kings” kommer att slita våra skallar av kroppen. Men till jag är överbevisad är jag väldigt skeptisk mot att kvintetten återigen ska nå upp till den nivå den en gång låg.