Startsida / Inlägg

Heavy X-mas: Här är årets bästa plattor i den hårdare skolan

av Mattias Kling

Under december har jag på Instagram ägnat mig åt att räkna ner de bästa plattorna i år, under hashtag #theklingsof2015. 

Det har blivit en saftig dos text de senaste 24 dagarna. Där ett sentillkommet tillskott dessutom tvingade mig till väldigt okonventionella metoder. 

Men för er som inte använder denna tjänst har jag samlat alla bokstäver i ett mastodontinlägg. Som ger en bättre och mer nyanserad och underbyggd bild över hur jag har sett på musikåret 2015. Och varför.

Det blir min klapp till er denna dopparedag.

God jul, vänner och fiender! 

Atlas Losing Grip1. Atlas Losing Grip ”Currents”
PUNK/METAL Det är som att kvintetten har släppt alla förväntningar på hur melodidriven softcore egentligen ska låta och skapat utifrån ett blankt papper utan begränsade mallar. Dragit upp riktlinjer och görligheter själv. Fullkomligt struntat i the do’s and dont’s of the almighty punkrock och hittat inspiration och intryck i akter som svårligen brukar nämnas i samma andetag som Bad Religion och NOFX. Det gör att denna låtcykel – som klockar in på exakt sextiosex minuter och sex sekunder – är en hisnande färd mellan Cliff Burton-tjusiga basslingor, häftigt drillande tvillinggitarrer, progressiva låtstrukturer, självklara sångmelodier och agavesöta ballader. En helhet där det är lika naturligt att skicka textpassningar till Rush som att plocka det bästa från Rise Against, Propagandhi, Kent och just Metallica och göra något alldeles eget av det. Det finns liksom inget slumpartat över ”Currents”. Inte en ton känns tafatt, ingen textrad godtycklig, inget spår möjligt att placera någon annanstans än där det nu ligger i ordningen. Ett annat betyg än full pott är helt enkelt omöjligt.

Tribulation2. Tribulation ”The children of the night”
METAL ”Cauda pavonis” låter som soundtracket till en skräckfilm du undrar om du verkligen törs se, ”Holy libations” likt Pink Floyd tolkat av Bathory medan ”Winds” synar Iron Maiden genom ett dystert undergångsfilter. Tribulations tredje fullängdare framhåller stolt att det inte finns någon motsättning mellan musik som samtidigt är slående tjusig och elakt hotfull. Att death metal inte behöver vara omdömeslöst rå för att kännas obehaglig, att svart och grått blott är nyanser av samma (icke)färgskala och att det stundtals kan vara helt motiverat att vispa loss i en surfstudsig trumtakt, likt i ”Själaflykt. ”The children of the night” är så långt från slentrianmangel du kan komma. Snarare en briljant uppvisning i exakt hur kreativ och innovativ modern dödsmetall kan vara utan att tappa udden.

Mgla3. Mgla ”Exercises in futility”
METAL För att komma vidare inom strikt nittiotalistisk black metal krävs så mycket mer än hängivenhet och respekt för genrens dogmer. Minst lika viktigt är en bärande grundtanke. En vision som står stark även där det emellanåt kan brista en smula med det nyskapande och innovativa. En styrka som sveper undan eventuella tvivel och täpper igen truten på de som anser att allt redan är gjort och sagt via andra vågens pionjärakter. Inom en ram av hopplöshet och kyla målar Krakowduon upp stämningar som kryper in på djupet. Riffen är dissonanta och prydliga, trummorna sparsmakat superbra medan melodierna borrar sig in i medvetandet på ett sätt som efter sex spår känns fullkomligt utmattande. Innovatörer har naturligtvis sin plats i scenen, medan fullföljare bidrar med något som vidareutvecklar och berikar. Och Mgla gör det senare bättre än de flesta andra.

Ghost4. Ghost ”Meliora”
METAL Det här är skivan som flyttar fram gränserna för vad Ghost egentligen är. Ett album som tar ruffigheten från ”Opus eponymous” och de grandiosa visionerna från ”Infestissumam” och trycker ut dem över en bjärt kolorerad fond som förenar industrialismens urbana individfixering med samtidens virala ängslighet. Som flirtar vilt med allt ifrån progrock (”Spirit”) till Slayer (”Cirice”), ABBA (”He is”), klassisk heavy metal (”Majesty”) och belsebubblande schlagerbombasm (”Absolution”). Som är tuffare, tyngre och elakare än tidigare – men samtidigt så övertjusigt supersnygg att även de mest skeptiska lär kvävas på sina invektiv. Att titeln är latin och betyder ”bättre” är naturligtvis ingen slump. I händerna på producenten Klas Åhlund och mixningsansvarige Andy Wallace låter ensemblen nämligen lyxigare än någonsin. Ljudet har ett helt annat tryck än tidigare, med extra mullermassa i bas och trummor, och nog sjunger den nytaggade frontfiguren Papa Emeritus III med en helt annan säkerhet än de tidigare småpåvarna. Ett tydligt kvitto om något om att bandet nu agerar med hela världen som spelplan.

Baroness5. Baroness ”Purple”
METAL/ROCK Jag förstår att paragrafryttare blir lite svettiga på överläppen här. Men med tanke på att utkastet till denna årslista var tvungen att lämnas till Close-Up redan i oktober, och alltför stora omkast mest är förvirrande för de som följer mig i flera kanaler, blir sentillkomna släpp ofta förbisedda. Och då finns det ju egentligen bara två val; antingen gilla läget och hylla skivan postumt som en av årets skarpaste som borde ha knipit en bra placering i summeringen – eller så frångår en stramt hållna förhållningsregler. Speciellt om utrymmet är begränsat och en målar in sig i ett hörn genom att räkna upp bakifrån. Jag väljer det sistnämnda, som ett undantagsfall, för att lyfta en skiva som annars hade behandlats som en fotnot under ett i övrigt starkt musikår. För Baroness är verkligen för bra för att bara tillåtas passera med en uppgiven axelryckning. Och den glöd de har fått av den bussolycka för tre och ett halvt år sen som nästan kostade medlemmarna livet sedan är sannerligen sprakande. Med ett väldigt avslappnat förhållningssätt till den genre som en gång blev dess språngbräda ut i publikens hjärtan (kalla den stoner eller sludge om du vill) målar gruppen ett låtverk som är lika snyggt och drabbande som sitt omslag. Ett generöst kolorerat tonpotpuri som emellanåt för tankarna åt Queen, understundom till Mastodon och ibland åt Metallica. Det är progressivt, experimentellt och lättlyssnat på en och samma gång. Vackert och himlastormande och massivt. Därför är jag så glad att kunna frångå petimeterprinciper, och peta in albumet på ett ställe som det borde ha placerats på från början.

Maiden5,5. Iron Maiden ”The book of souls”
METAL Med facit i hand är det både förbluffande och förklarande att Bruce Dickinson sjunger som om han gjorde det med livet som insats. Än så länge lyckligt ovetande om att cancern växte i hans mun gör frontmannen här sin kanske bästa sånginsats i studion, lyfter låtarna med sin svindlande röst och låter för första gången sin klaviatur höras på en Iron Maiden-skiva, i det omfångsrika avrundningsnumret ”Empire of the clouds”. Det är sällan grupper gör något som kan räknas som ett av sina främsta verk 35 år in i utgivningsschemat, men så är inte heller den här sextetten som andra. Med vad som också är karriärens längsta album – fördelat på två skivor på cd, tre i vinylformat – får gruppen möjlighet att ta ut svängarna. Och gör det med ett resultat som kräver koncentration och envishet. Det krävs nämligen ett tålamod som närmar sig det nitiska för att ens med ett väldigt vaket sinne penetrera över en och en halv timmes ny musik. Tre av styckena sträcker sig över tiominutersstrecket och går rent ideologiskt stick i stäv med den moderna tidens snuttifiering och omedelbara kicksökande. Det här ett dubbelalbum där extra allt blir en läcker plusmeny att girigt sluka till sista smulan – och dessutom Iron Maidens bästa utgåva sedan ”Seventh son of a seventh son”.

Clutch6. Clutch ”Psychic warfare”
ROCK Givetvis vet Marylandgruppen bättre än att krångla till det i onödan. Den är ju så säker på sin sak, så trygga i sig själv och sin förmåga att den understundom låter som om den funderade över att plocka in utemöblerna – samtidigt som de svänger på ett sätt som sällan hörts efter att Jerry Lee Lewis tände eld på sitt första piano. Den övertygelsen kan Clutch luta sig tillbaka mot efter att ha toppat formen med föregångaren ”Earth rocker”, 2013 års starkaste album, en skiva där bandets metalblues slutligen föll på plats. Därför är det väl också naturligt att de väljer att gräva vidare där de står. Få grupper kan komma undan med att räkna upp medlemmarnas stjärntecken, göra en ideologisk uppföljare till ”DC sound attack” som nästan bräcker originalet med ”A slow death in Texas” eller skramla sig igenom ”Noble savages” uppstissade bluestolva med sån jävlarramalama att vinglasen dansar av glädje diskmaskinen.

Faith No More7. Faith No More ”Sol invictus”
ALTERNATIVROCK I årsnumret av Aftonbladet Hårdrock!, släppt i slutet av maj, berättade Billy Gould att en av anledningarna till att den här skivan existerar är att det i dag inte finns någon annan musik han vill lyssna på. Och där hittar basisten och producenten pudelns kärna, för även efter 18 år i albumträda (huvudsakligen beroende på att bandet de facto var splittrat) framstår Faith No More fortfarande som ett unikum. En fullkomligt genreobrydd och brokig fusion av progrock, funk, metal, soul, hiphop och smäktande ballader. Ständigt udda och lockande märklig, aldrig ointressant eller likgiltlig. ”Sol invictus” tar vid precis där föregångaren ”Album of the year” en gång satte punkt. Med en grupp som låter helt naturlig tillsammans, skriver sublimt trotsiga låtar och med en oefterhärmlig Mike Patton vid mikrofonen. Det finns sannerligen ingen annan musik som låter så här. Och därför ska vi vara så tacksamma över att Faith No More är tillbaka.

Leviathan8. Leviathan ”Scar sighted”
METAL Black metal år 2015 kan vara så mycket. Den kan vara mystisk och esoterisk, övernitiskt jätterå, experimentell och innovativ eller ärrat introvert. Allt under ett stilparaply där blottläggandet av det mest primala och djuriska hos människans innersta väsen ofta går före omskrivningar och önskningar om att vara till lags. Wrest tar i stället fäste vid allt som är fult och frånstötande med det moderna och urbaniserade – tonsatt med något som kan liknas vid en Fukushimakatastrof. ”Scar sighted” krånglar och dånar, ilsken och besviken, på ett sätt som är omöjligt att värja sig emot. På så sätt är det en ytterst plågsamt fysisk upplevelse som kräver sin genrevana för att uppskatta och beundra. Men som också är ett givet val för de som förmår se skönheten i det fula och motbjudande.

Europe9. Europe ”War of kings”
HÅRDROCK För den som endast har följt karriären med distanserat intresse kan Upplands Väsby-bandets 2000-tal ses som ett enda långt identitetssökande, en medveten distans mot dess mest framgångsrika och glättiga 1980-tal. Det har varit tungt och nedstämt (”Start from the dark”), halvexpermentellt (”Secret society”), arenavänligt (”Last look at Eden”) och jordnära bluesbaserat (”Bag of bones”). ”War of kings” är allt detta – och lite till. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har visat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina innerligaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har gruppen tagit ­ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är albumet ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Refused10. Refused ”Freedom”
PUNK/ROCK Frågan är om världen har behövt den Umeågrundade gruppen mer än just under 2015. Alla tecknen på civilisationernas kollaps finns ju där. Folk flyr i miljontals undan krig och svält, isarna smälter och fler och fler djurarter dör ut – samtidigt som en dåligt kalibrerad ultrastolle håller på att spela sig in i det politiska finrummet i USA genom att hetsa mot invandrare och muslimer och i stort allt alla som inte är vita och redan privilegierade. Refused har naturligtvis en kommentar på lager till sakernas tillstånd; att nere i skiten, där har inget förändrats. Hela 17 år efter föregångaren, den på sin tid så missförstådda och först i efterhand högtidligt upphaussade ”The shape of punk to come”, är den skivcomeback som i slutet av 1990-talet tycktes så benhårt omöjlig ett faktum. Förvisso brinner gruppen kanske inte lika okontrollerat och galet som närmare två decennier sen, det finns väl en poäng med att även gamla revoltörer växer upp och sansar sig men som protestrock finns det inget som överträffar ”Freedom”. Vansinnigt tjusigt omslag har skivan dessutom.

Eclipse11. Eclipse ”Armageddonize”
AOR/HÅRDROCK När jag i våras intervjuade Swedish Metal Aid-initiativtagaren Stefan Johansson så svarade han så här på frågan om vem som skulle kunna anlitas till en eventuell uppföljare, så här 30 senare: ”Ska det bli en ballad måste Erik Mårtensson skriva den. Det skulle han göra på en pisskvart.” Stora ord över en musiker som har gått stora delar av Rocksverige förbi – inte minst då han därmed skulle ta över Joey Tempests roll som välgörenhetsmotor. Men nog går det att förstå vad den gamle Okej-murveln pratar om. För på femtealbumet bevisar huvudstadsgruppen exakt hur redo den är att kliva fram ur skuggan bakom exempelvis Heat eller just Europe. Framförandet är strålande, melodierna gnistrar likt frost en tidig decembermorgon och den som lyckas ducka för refrängpilarna i exempelvis ”Wide open”, ”Love bites” eller ”Blood enemies” begriper inte sitt eget bästa. Passa på att upptäck innan Eclipse blir chipstuggarnas nya favoritband efter sin medverkan i Mellon nästa år.

Soilwork12. Soilwork ”The ride majestic”
METAL Ett tag tycktes det som att Helsingborgsgruppen slagit i väggen. Trots en rad kompetenta utgåvor tycktes dess västsvenska metalbrygd, blandad på lika delar vänt och grovt, stöpt i en och samma form och även om låtarna i sig ofta var bra reste sig få över någon annan. Det extensiva och rondörbyggda föregångaralbumet ”The living infinite” ändrade slutligen på detta, då dubbelskiveformen tillät en större spännvidd och lämnade fältet öppet för fler infallsvinklar än de givna. ”The ride majestic” fortsätter på den linjen, om än i en mer komprimerad form. I ”Enemies of fidelity” körs en söt melodi över grindtempo, ”Petrichor by sulphur” samlar progressivitet och aggression och titelspåret drivs av en Mark Knopfler-snygg gitarrmelodi. Ett strålande bevis på att det är värt att fortsätta kämpa, även då det tycks att kreativiteten redan har peakat.

Monolord13. Monolord ”Vænir”
METAL Vissa ljudbilder är så långt ifrån Viktväktarvänliga att de borde användas som avskräckande exempel på överviktskliniker. 031-trion fläskar på med riktiga artärtäppare till gitarr- och bassound, robusta nog att få membranen i högtalarna att fladdra likt en torkställning i styv kuling, men samtidigt så aptitliga  att man bara måste ha mer. Det är just detta samspel mellan överstyrningsfetman och det sävliga tempot som gör att Monolord reser sig över konkurrenterna i doom/sludge-facket. Jag menar, klagar inte grannarna två våningar ner över att det rasslar i vitrinskåpet när du spelar ”Died a million times” eller ”We will burn” har du inte satt volymen högt nog.

Deafheaven14. Deafheaven ”New Bermuda”
METAL Kaliforniengruppen får ofta klä skott för allt som är fel med metal sedan musikstilen upptäcktes och omfamnades av skäggiga män i hippa stadsdelar. Och som genretaliban går det naturligtvis att ifrågasätta svartlutande höghastighetsslammer som rymmer ungefär lika lite ondska och gravlukt som en grilled cheese-festival, men då krävs det ett totalt avfärdande av musiken och dess kvaliteter. För även om ”New Bermuda” presenteras avsevärt dystrare än sin bjärt kolorerade föregångare ”Sunbather” är innehållet byggt på samma blandning av dissonanta mollriff och varma shoegazemelodier, framtänkta snarare av och för moderna citymänniskor än av introverta skogstroll. Det är kontraster som skaver mot varandra och som gör Deafheaven till en rent av omtumlande och hopplöst desperat upplevelse.

Napalm Death15. Napalm Death ”Apex predator – easy meat”
GRINDCORE Att blott se kvartetten som ett endimensionellt höghastighetsmonster är att göra analysen aningen för tendentiös och enkel. Förvisso finns det på 15:e-albumnet en hel räcka grindpinnar i överljudshastighet, men även stycken som visar att släktskapet med Killing Joke och Swans är lika djupt rotat som det med Repulsion och Discharge. Det är också denna friktion som gör Napalm Death till en så levande upplevelse. Där titelspåret kommer med mörk industrirytmik står ”One-eyed” för en tjurrusning rakt in i kakelväggen och i ytterlighetsmotsättningar föds något rent av svindlande. Att ensemblen ännu 28 år efter skivdebuten fortsätter flytta fram gränserna för sin genre är i sanning imponerande.

Hope Drone16. Hope Drone ”Cloak of ash”
METAL Redan under de 20 minuter som är öppningsspåret ”Unending grey” sitter man som lyssnare helt kallsvettig. Brisbanebandets debutskiva, som följer upp unisont hyllade och självbetitlade ep:n från 2013 med ett album som är såväl hänförande som svårgenomträngligt. Närmast sömlöst väver gruppen ihop black metal, postcore, punk, doom och – jodå – drone på ett sätt from får dem att ligga närmare en korsning av Cult Of Luna och Altar Of Plagues än sina shoegazedyrkande un black-kollegor i USA eller Frankrike. Var emellertid försiktiga. ”Cloak of ash” är långt ifrån slentrianlyssning. Den kräver uppmärksamhet, måste ha koncentration och hängivenhet. Lyssning med lurar i ett nedsläckt rum rekommenderas.

No Zodiac17. No Zodiac ”Eternal misery”
HARDCORE/METAL Länge har det debatterats hur långt bort från punkrötterna det går att ta hardcore utan att det blir en ren genreavvikelse. På sitt andra album petar Chicagosönerna in ännu en pinne i trätobrasan. Musikaliskt ligger kvintetten närmare gruffdödsakter som Devourment och Disembodied än Judge, vilket ytterligare förstärks av det faktum att ”Eternal misery” gästas av bland andra The Acacia Strains Vincent Bennett. Scenens paragrafivrare må tycka vad de vill. Medan de som genrelöst uppskattar nedstämd brutalism kan jubla ända ner i fördärvet.

Paradise Lost18. Paradise Lost ”The plague within”
METAL De mästerliga föregångarna ”Faith divides us – death unites us” och ”Tragic idol” följs naturligtvis inte upp med en avmätt axelryckning. Halifax dystraste söner gör det snarare – genom att blicka tillbaka mot det ursprungliga och karriärbyggande. På karriärens fjortonde skiva får vi därför åter stifta bekantskap med stämningar från ”Shades of god” och ”Draconian times”, framförda med den respekt och erfarenhet som infinner sig i medelåldern. Ändå är ”The plague within” lika melankoliskt massiv och hudnära som albumen som kom innan. Sannerligen imponerande.

Good Riddance19. Good Riddance ”Peace in our time”
PUNK Upprorsmusik är sällan så bra som när den befinner sig i kommentatorsbåset, vid sidan av samtiden och redo att ösa tukt och förmaning över orättvisor och dumheter. I närmare nio år tvingades vi klara oss utan Good Riddance i den placeringen, vilket gör såväl albumet i sig som dess älskvärdhet ännu mera värdefullt. Med envist koncentrerade melodier, en sjuhelvetes energi och med skarpt vässad lyrik visar gruppen relevant och tilltalande så kallad skatepunk faktiskt kan vara även år 2015. Världen ska lyssna och ta åt sig.

High On Fire20. High On Fire ”Luminiferous”
METAL Även om Matt Pike har tvingats sluta med att festa sin lever till måndamm på daglig basis är sjundealbumet ofta själva motsatsen till allmängods och slentrianmetal. Det är liksom svårt att bena ut exakt vad det är som High On Fire håller på med. De presenterar sig likt ett sidoskott ur den brokigaste av rockbuskar, spelar Motörhead-bröt utan att vara simpla och entoniga, kör Hellhammer på fel varvtal och garnerar med crustlort och ett paranoiabottnat textkoncept som skaver likt sandpapper under foliehatten.

Riwen21. Riwen ”The cold”
HARDCORE Efter att i närmare 15 ha dragit Cult Of Luna allt närmare den bottenlösa avgrund som är introvert postmetalångest är det naturligtvis förståeligt att Johannes Persson har längtat efter det primära i sin musikaliska resa. Tillsammans med medlemmar från bland andra Totalt Jävla Mörker och DS-13/AC4 hittar han tillbaka dit, till en rasande hardcorevrede som får en att tro att klockan helt spontant hickat 20 år tillbaka i tiden, till en era då Integrity fortfarande är ett relevant band, scenen i Västerbotten lever och andas och motståndet mot samtiden kom via drogfritt leverne och ungdomlig envishet.

Vattnet Viskar22. Vattnet Viskar ”Settler”
METAL Vi kan väl lämna det där med den trötta gruppsignaturen och eventuella hipsterismer åt sidan för stunden? Sedan presentationen för ungefär fem år sedan har det lågmälda gänget från New Hampshire gjort sitt bästa att kullkasta genremåsten, med en agenda som snarare handlar om att bryta gränser än att bevara traditioner. Ett bevis: Omslagets bild, föreställande en av besättningsmedlemmarna från Challengerkatastrofen. Ytterligare en sådan: Astronomiskt bra un-black metal som inte räds att bråka med scentalibanerna.

Stray From The Path23. Stray From The Path ”Subliminal criminals”
RAPCORE Det torde vara en omöjlighet att i dag göra något intressant av den ilskna pamfletthybrid av punk, rap och metal som Rage Against The Machine kastade mot mannen för nästan 25 år sedan. Long Island-kvartetten gör just detta, på ett sätt som känns både inspirerat och fräscht. Att skivan dessutom får dig att samtidigt vilja dansa och slå sönder saker är bara ytterligare ett plus.

Black Breath24. Black Breath ”Slaves beyond death”
METAL Om föregångaren ”Sentenced to life” var Seattlegruppens ”Clandestine” är tredjealbumet dess ”Death metal”. Ett manifest som beskriver exakt hur bra urtypisk Sunlightdöds kan låta då den tillåts filtreras genom ett amerikanskt lynne. Ett extra plus för avslutande instrumentalstycket ”Chains of the afterlife”, nära nog mätande åtta minuter. Någonstans sitter Cliff Burton i sin himmel och nickar gillande.

Bubblare, utan någon som helst inbördes ordning: Infernus ”Grinding christian flesh”, Muse ”Drones”, Bell Witch ”Four dimensions”, So Hideous ”Laurestine”, Bring Me The Horizon ”That’s the spirit”, Vision Of Disorder ”Razed to the ground”, Coheed And Cambria ”The color before the sun”, Parkway Drive ”Ire”, Grave ”Out of respect for the dead”, Kylesa ”Exhausting fire”, Graveyard ”Innocence & decadence”, Amorphis ”Under the red cloud”, Battle Beast ”Unholy savior”, The Black Dahlia Murder ”Abysmal”, Matt Skiba & The Sekrets ”Kuts”, Nile ”What should not be unearthed”, Hate Eternal ”Infernus”, Terror ”The 25th hour”, Rivers Of Nihil ”Monarchy”, Marduk ”Frontschwein”, Millencolin ”True brew”, Windhand ”Grief’s internal flower”, Slayer ”Repentless”, Lik ”Mass funeral evocation”, Cattle Decapitation ”The anthropocene extinction”, Raised Fist ”From the north”, Xibalba ”Tierra y libertad”, Uncle Acid & The Deadbeats ”The night creeper”, Thåström ”Den morronen”, Avatarium ”The girl with the raven mask”, Firespawn ”Shadow realms”, Will Haven ”Open the mind to discomfort”, Liturgy ”The ark work”, Nightwish ”Endless forms most beautiful”, Gruesome ”Savage land”, Dr Living Dead ”Crush the sublime gods”, Imperial State Electric ”Honk machine”, Art Nation ”Revolution”, The Moth Gatherer ”The earth is the sky”.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB